Självömkan gör mig lycklig

Ibland är rullgardinen inte tillräckligt svart. Då jag vill skärma mig från världen utanför och bara ligga still och tycka synd om mig själv. Då jag vill frossa i min egen olycka och gång efter annan få bekräftat hur misstolkad och orättvist behandlad jag är. Då tankarna om varför jag lever, och vad meningen är med det, får ytterligare en dimension.

Det är då dagarnas gränser suddas ut och allt blir en enda lång transportsträcka till något annat, något bättre. Något odefinierbart som jag kan förnimma men inte greppa, som jag kan minnas men inte se. Där framme, någonstans.

Men inte fan kommer det av sig självt!

Det ska till målmedvetenhet, planering och ansträngning. För så länge jag ligger orörlig kommer inte Chansen och knackar på. Och vetskapen om det gör det ännu tyngre och förpassar mig två snäpp djupare i min egen självömkan.

Att jag sedan förväntas vara humoristisk, positiv och göra livet enklare för människor omkring mig genom att svara "Tack, det är bara fint!", gör ju inte saken lättare. I en glättig, kindpussande omvärld blir isoleringen än mer påtaglig.

Vid dessa tillfällen blir rätten att må dåligt något jag kan tänka mig att försvara.

Det är då uttrycksmedlen för ilska helt saknar logiska förklaringar. Då jag kan skrika mig hes över att skosnöret går av eller provokativt slänga alla matvaror ifrån mig för att någon tar för långt tid på sig i kassakön. Eller då jag tar till mig tanken på att det verkligen existerar en kollektiv komplott vars uppgift är att utsätta mig för alla dessa prövningar.

Men frågan är om det gör mig till en svag och hjälplös människa som genom mitt svartmålade perspektiv gör att jag förlorar tron på mig själv och andra, eller om det är en sund reaktion på en sjuk omgivning som inte tillåter mig att vara den jag är, vare sig jag är glad eller känner självömkan?

Av Per Poulsen 09 jul 2001 15:56