En historia om högstadiet

Det var sömnlösa nätter och skrikande dagar som spelades upp i mitt huvud. Timslånga sekvenser, enbart inspelade på toaletter av olika slag: små, lyxiga, stora eller smutsiga.

Minnena är långtråkiga och fulla med luckor. En minneslucka för varje dag, för varje sömnlös natt, för varje lunch jag inte åt. En minneslucka för varje toalett jag med omsorg låste in mig själv på och noga studerade mig själv i spegeln.

Det är omöjligt för mig att säga hur jag mådde när bilden dök upp, att berätta hur jag såg på mig själv. Jag har naturligtvis inget minne av hur jag såg ut. Det enda jag minns är ensamheten som jag tyckte verkade så tjock att man kunde känna den mot huden.

Tisdag.
Jag fick en fråga: "Men kära lilla H! Vad är det med dig? Du är blek. Vart ska du gå?" Till svar så log jag så att jag fick känslan av att om mina mungipor bara varit två hundradels centimeter längre hade hela mitt huvud spruckit, och sa: "Jag ska bara på toaletten."

Sedan stängde jag toalettdörren. Innanför blev jag alltid stående några sekunder innan jag kom på att jag var räddad från omvärlden. En tanke som i alla sin otrygghet fick mig att känna mig extremt trygg.

När jag kom ut pratade de om skolbalen. Och jag ville känna mig sådär härligt delaktig och hemma, men jag kunde inte. Och när jag såg att de antagligen inte skulle bry sig alls om hur hemma jag än kände mig, struntade jag i att säga något och lyssnade istället.

De var exalterade och hysteriska. De skulle få dansa, och de skulle få chansen att bjuda upp drömprinsen, och de skulle få visa upp sig i klänning inför alla i nian. Kan det bli bättre?

Jag log mot dem, igen. Jag mindes att jag också varit som dem och önskade att jag kunde få bli så igen. Sedan kunde jag bara inte låta bli att önska att de skulle se på mig, att jag hade massa tårar i ögonen.

Fredag.
Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om toaletten i 40- eller 60-korridoren bäst. Den i 60-korridoren är lite smutsigare, men den i 40 stinker. Egentligen avskyr jag dem båda, men det passar nog mig bättre än matematiklektionerna.

E gav mig tillbaka en engelskauppsats och sa att jag var bättre i engelska förut. Jag var nära på att börja gråta, men allt jag egentligen ville var att slå. Slå så hårt jag bara kunde, och skrika: "Men du förstår ju inte hur jag mår! Du förstår inte hur det fräter i min hals och du förstår inte smaken! Herregud! Du förstår verkligen inte smaken av kräks, smaken av självförakt, av ångest och du kan inte föreställa dig!"

Men det kan man inte göra. Speciellt inte när det är en lärare det handlar om. Herregud, att slå en lärare, inte trampa på gud! Amen. Jag skakade på huvudet och sa: "Men jag har alltid varit såhär, såhär dålig, fast du har bara inte upptäckt det förrän nu".

Sedan sprang jag till toaletten och lät slaget träffa mig i magen, lät fingrarna tryckas in så långt de kom i huden och lutade mig över toaletten. Sedan körde jag in dem i huvudet och all korvstroganoff från matsalen kom upp och jag lovar att det till och med rann från näsan den här gången.

Nyårsafton.
En beskrivning av samtliga mina relationer: stå så långt bort du kan. Där är jag! Du ser mig som en prick. Skulle det vara orienteringstävling skulle vi förlora med 30-0, och vi kommer aldrig hitta varandra på riktigt. Vart du än är, verkar jag alltid befinna mig 20 meter bakom. Du ser mig snart inte ens, något som jag inte ska beskylla dig för, eller hur? Jag har aldrig bett dig.

Aldrig ber jag er! Jag är inte den typen. Och det som svider mest är att det är så löjligt att lida i ensamhet som är självförvållad. Men, alltså, du är ju här, och jag kan ta på dig och jag kan be dig ta i mig om jag känner att jag håller på att falla i gamla mönster.

Men jag kan aldrig få dig att förstå det här, och varför skulle du behöva göra det?

Du skulle kanske säga: "Men H, vad behöver du för att det ska bli bättre då?" Och jag skulle stå där och inte veta svaret. För jag vet inte! Jag har aldrig vetat! Det är det enda jag vet. Fan, det enda, och jag vet att jag inte kan be dig om något sådant här egentligen.

Speciellt inte när du säger så mycket bra. Berätta något! Jag vill bara höra dig prata. Din röst får mig att glömma min egen. Du kan berätta den där grejen en gång till. Jag har redan hört den, igår, dagen före det och tidigare idag. Men berätta.

Fempoängsfrågan: vem vill hjälpa mig upp från det här?

Måndag.
Skolan börjar och jag saknar precis samma saker som jag saknat i sjuan och åttan; saker jag kommer sakna så länge jag överhuvudtaget existerar och andas.

Desillusionerad och svimfärdig stryker jag fingrarna längs väggarna här. Jag vet hur dom känns mot huden nu. Jag kan hitta till mitt skåp med förbundna ögon efter att ha snurrat femtio varv. Jag hittar det med fingertopparna. De hittar allt, löser allt, tömmer allt.

De gamla drömmarna ligger i 20-korridoren bland dammet i hörnen. Den längtan jag kände försvann i hissrummet i 60- korridoren och mina fingrar som brukade hjälpa mig att skriva, ryckte någon av i entrén. Hittelön.

Högstadiet ger mig sår, och påverkad av de intryck jag hjälper dig att ignorera bryts jag ner, del för del. Det verkar plötsligt som om jag är byggd i klossform. De faller och ramlar ned efter mig. Duns! Duns! Det är jag som kommer.

Åh, vad jag önskar att jag kunde berätta något annat för dig än det enda jag förstår nu; vad jag ätit idag och vad jag ätit och sedan kräkts upp, vilka toaletter jag besökt för att genomföra det sistnämnda och min exakta vikt!

Hej, jag lever! Knappt.

Torsdag.
Tänker på om det var bättre när allting inte var så verkligt. När det mera var något man gjorde för att någon sa det till en, och man trodde på det. Eller när det var någonting man gjorde för att det skulle vara så. Dagis. Soppa. Bilar. Sandlåda. Ettan. Fotboll. Kören. Absolute music 16.

Mina första jeans var blåa och jag fick dem i trean. De var verkliga. De var någonting som jag sett men aldrig haft. De var souvenirer från dem utanför glaset. Jag vågade nästan inte ha dem på mig. De skavde överallt och så fort jag tog i dem verkade jag börja blöda.

Det gick åt många plåster den sommaren, minns du det? Bamse-plåster, Kalle Anka-plåster, silverplåster. Det är först nu jag börjar fundera på varför jag aldrig blöder längre.

Minnen från dagis. Minns du vad jag skrev? På dagis pratar de inte med mig för de tycker att jag är underlig. Barnen drar mig i håret och lärarna häller upp minsta glass i min tallrik och ger mig skulden för allting.

Ibland slår jag mina kompisar, för de är så lägligt nära. Jag blir aldrig bjuden på kalas. Jag får aldrig använda kalashattar eller fiska godispåsar. Jag får inte ens vara med på dunken. I så fall får jag räkna med automatisk fridunk samtliga gånger vi kör.

En gång så ordnade fröknarna en tipsrunda. Då fick jag vara med, men jag fick gå med en fröken för ingen ville ha mig i sitt lag.

Ibland får jag veva när I och E hoppar hopprep. Då får jag veva med T för han är utvecklingsstörd. Han kan inte äta utan att dregla och därför är han äcklig och därför brukar G stoppa smådjur i hans mun på baksidan när ingen ser.

T är inget bra på att veva. Han vevar jämt i otakt och alldeles för fort. Det händer att de blir arga och slår honom. Annars brukar de knyta hopprepet i en stolpe.

Och så idag.
Så kom du. Jag såg redan när du dök upp i ögonvrån att du skulle prata med mig. Kanske skulle du fråga mig om hur jag mådde.

Det här har jag väntat på, att någon ska fråga, att någon ska komma galopperande med en stor bok i ena handen "så här känner du dig och varför" och fråga mig: "H, varför tar du ut allting på dig själv? Varför har du vattnet på varje gång du stänger in dig på toaletten? Och varför är du rädd för att leva?"

Och nu är du alldeles nära. Du sätter dig ned, och jag reagerade inte. Du säger hej och jag tittar upp, låter min blick vila på din vänstra axel och gör en sista ansats att smita in på toaletten, ett sista rymningsförsök, ett sista försök till ansträngt försvinnande.

Och precis innan sa jag hej, log mot dig och böjde mig framåt
"Hanna?"
Paus
"Hanna, hur mår du?"

Mitt huvud exploderade och försvann i tusen miljoner bitar över hela jorden. Hur mådde jag? Vad är det för en fråga? Varför har jag inte frågat mig det tidigare? Vad håller jag på med? Vad ska jag svara? Vad menar du? Driver du med mig?

Du reste dig upp. Suckade och tänkte säga någonting mer, men tittade ned i golvet istället. Sedan tänkte du gå. Jag tuggade sönder underläppen. Jag bet upp små små skinnremsor som jag rev upp med tänderna och jag kände att blodet smakade gott. Det smakade liv och inte alls toalett och kräks.

Kanske ville jag att du skulle ta min hand och säga: "Hanna, strunta i engelskan och fysiken! Hanna, allt jag vill veta är hur du mår! Allt jag vill veta är hur man hjälper dig", och lägga armen om mig eller till och med runt mig, men hur säger man det?

Ser du mig sitta här ofta? Ser du mig skratta ofta? Ser jag hej-kom-och-hjälp-mig-ut när jag sitter på bänkarna utanför din expedition?

Du kanske tänker på mig ibland. Det kanske är därför du står så nära mig. Kanske var det de tankarna som drog dig hit. Och herregud! Jag älskar de tankarna, samtidigt som jag inte förstår dem. Jag förstår inte vad du menar när du frågar en sådan sak?

Hanna kan må bra. Hanna har äntligen fått frågan. Nu måste hon svara.
"Jag mår väl bra."

Och chansen du gav mig tog ett stilla farväl och sinade ut i intet. Du försvann på balmöte. Jag tog sats och slog huvudet så hårt jag bara kunde i toalettspegeln.

Av Fanny Lindgren 04 jul 2001 12:11