Om att uppmärksamma polisvåld

Detta bland annat som en följd av att en rad anmälningar mot polisen kommit in. Samhället bryr sig. Eller?

En hel del kritik har riktats mot etablerade medier efter händelserna i Göteborg, för överdriven fokusering på våld från demonstranternas sida och alltför lite uppmärksamhet på polisens våld. Kritiken är förvisso berättigad. Samtidigt säger erfarenheten oss, inte minst från händelserna i Malmö den 21 april, att media inte alltid blundar för polisens övertramp. Många av samhällets medborgare, däribland vänsterrörelsens medlemmar, applåderar sådana uttryck från medias håll. Utan att ställa alltför stor förhoppning till den förestående utredningen menar en hel del att det är positivt att polisbrutaliteten trots allt uppmärksammas.

Risken är att en sådan inställning skapar en naiv och felaktig inställning till det rådande samhällssystemets kapacitet och väsentligen fungerar som ett legitimerande av de dominerande maktstrukturerna. Naturligtvis bör polisens våld uppmärksammas. Men ett sådant uppmärksammande är inte per automatik av godo, utan beroende av den kontext i vilket det sker, något som varje observatör måste vara medveten om. Polisens våld, precis som demonstranternas*, är en logisk effekt av ett samhällsystem som i grunden är våldsamt och omänskligt. Inte bara polisen, utan också staten och i stort sett all media är stolta representanter för detta system. Dessa institutioners övergripande mål är ömsesidigt - att verka för systemets upprätthållande. För att verkligen komma till rätta med problem som polisbrutalitet och andra våldsuttryck som riktas mot människans inneboende strävan efter frihet, krävs ett samhällssystem som uppfyller medborgarnas behov istället för att lyda ekonomiska lagars auktoritet. Ett sådant samhälle kommer etablerade medier, som ytterst företräder motsatta intressen, aldrig att verka för.

Genom att uppmärksamma enstaka utfall av polisvåld, gör media och politiker gällande att maktsystemet klarar av att ta hand om sina egna problem, att dess egna representanter kan fungera som opartiska domare - ett resonerande som borde sakna rimlighet för varje kritiskt tänkande människa. I debatter som dessa är valet alltid att fokusera på isolerade uttryck, bilden av den enskilde polismannen som tog i för hårt mot en maskerad demonstrant är karakteristisk, och lösningen finns alltid nära till hands - hårdare kontroller, nummerskyltar på hjälmarna, fler poliser! och så vidare. Att ifrågasätta polisen som institution, eller rentav det system poliserna är tillsatta att med våld försvara, kommer naturligtvis inte på tal. Istället bidrar dessa offentliga aktörer till att kedja medborgarnas tankar ytterligare, genom att konsekvent och falskeligen låta påskina att de sjukdomar som i realiteten alstras av ett antihumant samhällssystem också bäst behandlas inom ramen för detta samhällssystem.

Istället för att ställa frågor om hur våld vid demonstrationer kan stävjas, borde en utredning rikta sig mot mer fundamentala problem:
- Varför upplever grupperingar i samhället att statens våldsmonopol inte har legitimitet?
- Om polisen skall verkställa statens våldsmonopol, är det då rimligt att betrakta detta som en polisiär angelägenhet, skild från regeringens bord? Lena Hjelm-Wallén uttryckte i SVT:s program "debatt" efter demonstrationen i Malmö den 21 maj att hon inte kunde uttala sig om en "polisiär angelägenhet".

Det offentliga samtalets perspektiv leder istället till brister vad gäller att se större sammanhang. Det sker ingen adekvat jämförelse mellan nämnda Malmöincident och den vid toppmötet i Göteborg. I båda fallen förekom våld från både demonstranter och polis. Efter Malmödemonstrationen verkade media granska polisen och uttrycka solidaritet med "engagerade ungdomar", medan samma media i Göteborg hyllar polisens insatser. Borde inte detta betyda att alla ska omvärdera Malmö och nu efteråt förstå att polisvåldet var bra? Polisen visste trots allt uppenbarligen redan i Malmö att engagerade ungdomar stavas "ligister".

Strategin för att slippa ta itu med dessa frågor är som nämnts fokuseringen på enskilda uttryck. Således skiljs situationerna i Göteborg och Malmö åt, och ljuset riktas på enskilda polismäns eventuella övertramp.

I det politiska system som dominerar världen, och som Sverige och EU är representanter för, kommer mänskligheten inte i första hand. När ekonomisk vinst kategoriskt prioriteras framför människans frihet, stadfästs avståndet till en sant fri värld. Som exempel kan nämnas Sveriges officiella diplomatiska hållning gentemot Kina, som innebär att vi tonar ner kritiken gällande brott mot mänskliga rättigheter eftersom vi inte vill äventyra handelsförbindelserna. Vilken mediernas uppgift är i ett sådant samhälle märks tydligare för den iakttagare som istället för att koncentrera sig på vad som uttryckligen skrivs och sägs, uppmärksammar de antaganden som gjorts dessförinnan, de premisser som aldrig explicit behöver förklaras. Det handlar enklare uttryckt om att "läsa mellan raderna". När media uppmärksammar polisvåldet och regeringen tillsätter en utredning för att ta itu med det, är förförståelsen att samhällssystemets representanter inte blundar för verkligheten och att de instrument som makten tillhandahåller är fullt tillräckliga för att korrigera eventuella felaktigheter. Detta antagande skall vi alla utgå ifrån och det behöver aldrig uttalas. Det är i denna implicita förförståelse som legitimeringen av de rådande maktstrukturerna sker, och som bilden befästs av det dominerade samhällssystemet som fullkomligt.

Från samhällets perspektiv är våld vid demonstrationer givetvis fullständigt omöjligt att förstå. För en institution som i sig själv har alla svaren, är utifrån kommande kritik överflödig - om vi med "utifrån" menar den som verkligen utmanar själva strukturerna. När vikten av dialog betonas, är det underförstått att det dominerande systemet sätter upp ramarna för dialogen. Detta system bestämmer med andra ord, i och med sitt formuleringsprivilegium, vad som överhuvudtaget går att samtala om.

Postkoloniala tänkare har tagit upp en liknande problematik under namnet "tokenism". Till exempel kan forskare som Chandra Talpade Mohanty och Trinh T. Minh-ha nämnas. De har kritiserat viss västerländsk feminism för att trots sin välvilja marginalisera kvinnor från övriga världen. Representanter från "tredje världen" bjuds in till seminarier som en slags symboler för öppenhet och solidaritet, men dagordningen är redan fastställd och "de andra" förväntas inte peta i den grundläggande feminismens grundbultar. Detta osynliga sätt att utöva makt under vetenskaplig och vänskaplig täckmantel är en central punkt i de senaste 20 årens sociologiska och antropologiska forskning kring globaliseringen.

Två paralleller kan dras från denna "tokenism" till omständigheterna kring toppmötet i Göteborg. För det första utgör de välkomnade demonstranterna en symbol för EU:s öppenhet, men saknar möjlighet att påverka dagordningen. För det andra är utredningen av polisens insatser en symbol för självrannsakan, vilken som vi sett sker inom ramarna för det dominerande systemet och aldrig utmanar rådande struktur.

Ett uppmärksammande av oegentligheter från maktens företrädare, i detta fall polisen, bör inte tydas som ett uttryck för medias välvilja eller dess värnande om demokratiska rättigheter. Den elementära funktionen i detta agerande är istället att låta samhällets konflikter utspela sig på den egna arenan så att de alltid tolkas med samhällssystemets normer som utgångspunkt. På så vis isoleras dessa konflikter från sitt verkliga ursprung - vilket återfinns inneboende i samhällssystemets väsen - och de analyser som tar avstamp i en annan världsbild än den dominerande undanröjs. Genom att ge sken av att systemet kan pröva sig självt och justera sina egna brister, minimeras utrymmet för ett ifrågasättande av den rådande samhällsordningens egentliga legitimitet.

Så länge de vita overallerna, fjällrävenryggsäckarna och lammullskoftorna vackert väntar vi köksingången, och så länge publicister och pennskaft följer slottsherrens bordsplacering, kan festen lugnt fortsätta enligt planerna. Alla snapsvisor finns i de förtryckta kompendierna och de inbjudna kan på sin höjd få rösta om ordningsföljden.

*Se undertecknades "Gbg 2001: På västkusten intet nytt", Sourze.

Av Manne Granqvist / Martin Karlsson 02 jul 2001 14:03