En "Attac" mot stolleriet!

Att gå över gatan har blivit livsfarligt. Det beror inte på att trafiken är värre än vanligt, utan på en lag som säger att alla bilar måste stanna då någon är på väg att korsa gatan vid övergångställen.

Nu kastar sig människor ut framför bilar och blir påkörda som aldrig förr. En vansinneslag. Har våra lagstiftare för lite att göra? Måste de stifta lagar för att verka effektiva inför väljarna? Det spelar väl ingen roll, det är ju knappast någon som går och röstar längre. Tron på politikerna har försvunnit. Nu bildas andra organisationer i stället, organisationer som bara driver en linje eller ett ämne.

Det började med ett gäng förvirrade ungdomar i Norrland som brände upp lastbilar som fraktade kött. De följdes av "djurvänner" som sprayade färg på tusentals minkar för att sedan släppa ut dem i naturen. Dessa stackars minkar gick naturligtvis en plågsam död till mötes då de aldrig har varit ute i det fria. Dessutom fungerade inte deras nymålade päls som skydd mot väta och kyla. Djurvänner tror jag de kallade sig...

Nu bränns hamburgerrestauranger ner till grunden, djurfoderfabriker vandaliseras, allt detta för att djuren ska få det bättre. Hur dum får man bli? Vore det inte bättre att lägga sin kraft på att påverka inom partipolitiken i stället för att bryta mot lagar och plåga oskyldiga djur?

Som lök på laxen har Sverige fått ännu en organisation på halsen, Attac. Kändisar och mediahoror står i kö för att lovorda dessa stenkastande människor. Nu tror jag inte vi behöver bry oss särskilt mycket om Attac. Kravallerna i Göteborg visade tydligt vad de går för. "Jag såg inga gatstenar" sa en av organisationens ledare och himlade med ögonen i en TV-intervju på bästa sändningstid. Komik på högsta nivå.

Varför applåderar charterturister när planet landar? Förmodligen är det glädjen över att piloten lyckades få ner planet och dess passagerare i ett stycke. Att skiten höll för påfrestningarna. För skit är det. De charterplan jag har åkt med har varit gamla uttjänta reguljärplan som byggts om till flygande isoleringsceller. Det måste vara en bra affärsidé. Köp in ett par maskiner till skrotvärdet. Ut med Air Pakistans eller Aeroflots gamla inredning, och in med stenhårda, vinkelräta stolar. Pressa sedan ihop hela härligheten så att benutrymmet blir minimalt. Döp bolaget till Paradise Airlines eller något annat fantasilöst och sätt i gång och transportera frusna nordbor till Mallorca eller Kanarieöarna.

Jag åkte vid ett tillfälle med en flygande likkista till Florida. Det var i december 1994 och jag hade hittat en prisvärd biljett i Dagens Nyheter. Flygbolaget hette Air Sweden. Observera hette. Lyckligtvis finns inte bolaget kvar.

På väg hem flög vi in i ett oväder. Vår flygande kaviartub virvlade runt i luften likt en bingolott i Lokets turna. Vi satt alla och hoppades på högsta vinsten, att överleva. Plötsligt säger kaptenen att på grund av tekniska problem måste vi landa i Gander, New Foundland, men att det stoppet blir kort och vi hoppas kunna köra ifatt den tid vi förlorat.

Flygplatsen i Gander är inte rolig. Att behöva gå från planet till terminalen i snöstorm är inget jag rekommenderar, åtminstone om man som jag, är klädd i shorts, T-shirt och flipp-flopp tofflor. Hatar man kyla är det ändå värre. Och det var kallt. Ursinnigt kallt. Plötsligt blev vi bussade till ett hotell. Besättningen skulle vila. För att göra en lång historia kort: 13 timmar efter utsatt tid satte Air Sweden:s gamla DC8 ner sina landningshjul på svensk mark och mardrömsresan var äntligen över. Inte en jävel applåderade.

Man får väl ta tåget om man nu måste envisas med att resa. Men då ställs man inför ett nytt dilemma: Telefonsvarare. Alla dessa telefonsvarare som kan göra vem som helst tokig. Tryck ett om du vill resa inrikes, tryck två om du vill resa utrikes... När får vi en knapp att trycka på om vi vill prata med någon?

Ringer man till SJ kan man faktiskt fortfarande få personlig service. Om man med det menar att prata med en människa. I övrigt finns det inte mycket som liknar service i deras utbud. En djungel av priser, och försäljare som gör allt för att man ska åka med X2000 trots att det finns betydligt billigare alternativ.

Jag tror att SJ får tänka om. SJ står ju för Statens Järnvägar. Hela svenska folkets järnväg. Det är ett företag som ska serva oss reslystna medborgare. Nu tror jag ibland att det står för Stolljävlar. Tryck fyrkant för att avsluta.

Av Mats Karlsson 29 jun 2001 13:47