Ger du upp? Nej, jag vilar bara

Någonstans gick det fel, jag började värdesätta att vara en i mängden istället för att ta vara på min egen utveckling. Det började i sena tonåren. Från att varit en människa som jagade nya utmaningar blev jag försoffad och eländing i en liten lägenhet utan några speciella mål i livet förutom att titta på "Stoj på Skansen" eller "Poptarts".

Det skall medges att jag kämpade till det bittra slutet men även jag var till slut tvungen att resignera för vad som var tvunget att göras istället för vad jag ville göra.

Så varför hände det? Jag tror i min enfald att jag på något vis blev lurad. Jag skyller inte på subliminella medelanden, media eller pensionsparandet men faktum är att jag gav upp! Det var vuxenlivet som lurade mig, ja där satt den banne mig. Från att var omgiven av ideer och impulser blev jag brysskt uppväckt i en värld där bekvämlighet och lugn och ro var viktigare än att söka nya vägar. Det tog ett tag att hitta dit men hitta det gjorde jag. Det som tidigare yrde runt inom mig hårdnade år för år och och blev plötsligt en kompakt kärna.

Det måste medges att det kändes ganska bra när den väl var färdig. Inget mera velande eller utan åsikt, visst fan tycker jag vad jag säger annars hade jag väl inte sagt det eller hur! Samtidigt så förlorade jag i samma ögonblick det omedelbara ifrågasättandet jag tidigare haft. Nu var saker som de var, utan komplikationer och ifall du tycker annorlunda så skiter jag fullkomligt i det för jag är numera vuxen och om jag skall fortsätta ifrågasätta saker hela mitt liv så kommer jag aldrig att bli det så håll käften.

Blir vi alltid vad vi hatade när vi var unga? Jag nickar blygt och skamset bifallande. Så många av de jag en gång kände var radikala, fulla av liv och vägrade anpassa sig men har nu ändrat sig till att stillsamt sitta hemma och det ända de numer inte accepterar är när det inte finns någonting bra på Tv och då visas föraktet brutalt genom att åka ner till videobutiken och hyra en rulle.

Jag är inte bättre, snarare sämre eftersom jag är medveten om det men fortfarande inte gör någonting åt det.

En gång drömde jag att Gud talade till mig. Han sa "Tobias, du föds, växer upp och sedan skall du med alla medel möjliga försöka att bli så mycket som möjligt". "Se inga hinder och fortsätt alltid sträva". "De lagar som sätts upp är till för att brytas och inget får stoppa dig". "Du har fått en enda chans och om du inte utnyttjar den till fullo så är det ditt eget fel, stoft och mull nästa hållplats". "Kom ihåg att du kommer vara död bra mycket längre än du lever så gör någonting av det är du snäll".
Jag vaknade up och kände mig ganska bra till mods men om jag skall relatera till dagens situations tror jag inte att det var att se Friends reprisen på Lördag kväll han menade. Det finns ju så många ouptäckta möjligheter kvar. Jag har mig veteligen ungdomsfyllor när jag inte kommer ihåg och som berättats av vänner räknas inte varken kastat paj på prästen, stormat stadshuset eller rökt någonting annat än sik och cigaretter. Och varför sluta vid sådana trivial ting, jag kanske skall ta och ge mig själv ett löfte om att alltid göra en ny sak varje dag oavsett vad det är. Jag saknar att våga, att vara modig och förtycka rädslan. Men mest mest av allt saknar jag stoltheten jag kände när jag vågade göra saker oavsett hur rädd jag än var. Jag saknar att tro på det jag säger med den entusiasm jag tidigare besatt.

Nej, nu skenade jag iväg, bäst att bota mig med några avsnitt av Big Brother eller varför inte helvaccinera mig med Bingo-Lotto.

Jag har hört att fyrtioårs krisen riktigt skakar om en. Förhoppningsvis så blir jag velig, undrande och kunskapstörstig istället för att köpa cabbad bil, ta ut skilsmässa och ragga smålök. Kan inte vänta på det underverket.

Av Tobias Hall 28 jun 2001 09:35