Offerstenen

Vid offerplatsen,
skrudad i mina förfäders
fjälliga hud,
lyfter jag slagstenen och
den dödsbringande flisan
ligger åter i min hand

Grå sten
flyr ur
grå sten

Längtande att genomborra bröstet

Grå sten
vill bli
röd

---

Vi hade offrat vin och rökelse vid den stora stenen i rösets mitt och försökt att skapa en stämning av övernaturlighet i vår lilla ritual.
Nu sover mina kamrater huttrande, hopkurade i sina filtar runt vår falnade
lägereld i skogsbrynet.
Rosa rester av glöd skänker varken värme eller tröst och jag vaknar mitt i en rysning.
Ännu har inte ljuset besegrat nattens mörker och alla konturer är upplösta som i drömmen.

Grå sten
flyr ur
grå sten

Längtande att genomborra bröstet

Grå sten
vill bli
röd

Stötvis, som om orden bara ville finna väg genom talarens mun på det sätt de vant sig, ohyggliga i sin enkla dräkt, tvingar sig deras innebörd fram till mitt medvetande.
Långa, grå och tunna slingor av hår faller fram över de bistra dragen i talarens ansikte.
Blandar sig för min syn med de fuktiga stråk av morgondimma som glider mellan trädstammarna på väg mot det stora röset.

Jag sveper filten tätare om mig och försöker göra rösten stadig.

- Vem är du ?
- Jag är den som kommer när man kallar...
- ?
- Jag är den som kommer när porten öppnas... Hör!

De grå bultar på porten
Rasande av själahunger manar de
sina maktlystna slavar

Ett plötsligt och hårt slag i pannan får mig att falla baklänges och för ett kort ögonblick svartnar allt. När jag kommer till sans igen halvligger jag över den stora stenen i rösets mitt. Överraskad lyfter jag händerna mot huvudet och finner till min fasa att mina armar är täckta med hopsydda orm och ödleskinn, ja, hela min kropp är höljd i en skimrande dräkt sammanfogad av skinnen från flådda kräldjur.
När jag lyfter blicken mot skogsbrynet för att söka mina kamraters välbekanta figurer förstärks min förvirring. Skogen är borta!
Istället för oräkneliga trädstammar böljar ett hav av uppåtvända och
främmande ansikten mot mig.
Den trygga lägerplatsen har försvunnit och i stället blänker det svarta ögat från en
bottenlös vattensamling mellan raderna av dystra åskådare.

På dess strand väntar en stor båt på sin sjösättning, den är uthuggen i ett stycke ur en väldig trädstam. Runt båtens reling hänger rep vars ändar är knutna som öglor och jag skall snart bli varse till vilket ohyggligt ändamål de är avsedda...
I båtens mitt är ett bål rest och på toppen vilar liket av en naken man.
Hövdingen.
Det enda attribut som visar hans särställning är den konstfärdiga hårknut som pryder
hans ena tinning. Nertusdyrkarnas kännetecken...
En knuff mot revbenen av en vass armbåge för mig ännu längre in i vad jag måste tro är en mardröm, men stenen som kvinnan vid min sida trycker i min hand känns skrovlig, kall och så påtaglig att det som var min verklighet för en stund sedan börjar trängas undan.
Den gamla ser på mig med egendomligt livlösa, urblekta ögon. Mellan de ormande hårslingorna ser jag hur ett smalt rep är hårt åtdraget runt den magra halsen. Dess fransiga ände hänger bland resterna av vad som en gång varit en lika skimrande dräkt som den jag nu bär.

Hon vänder sig bort och ser ut över folkmassan, men orden är riktade till mig.

- Jag är den som kommer när porten öppnas...

En rörelse där nere. Den gråklädda, förstummade mängden delas och hövdingens följeslagare på färden till Nertus närmar sig långsamt.
Bedövade av saften från giftjästa druvor vacklar trälarna med frånvarande och saliga leenden fram genom öppningen till det inre av röset.

Så fullföljs raden av ord, en gång framstötta av en grå våldnad vid en falnad lägereld.
När mina kamrater vaknar finns jag inte längre där, ty...

Vid offerplatsen,
skrudad i mina förfäders
fjälliga hud,
lyfter jag slagstenen och
den dödsbringande flisan
ligger åter i min hand

Grå sten
flyr ur
grå sten

Längtande att genomborra bröstet

Grå sten
vill bli
röd

Av Solwarg La Fata 27 jun 2001 09:51