Därför ska vi bunta ihop män!

På senare tid har det riktats mycket kritik mot feminismen. Den påstås vara fascistisk, diskriminerande mot män och ett "kvinnligt särintresse". Feminismen är inte för riktig jämställdhet, hävdas det, feministerna är bara ute efter att bli jämställda med männen. De bryr sig bara om sig själva, inte om männens svåra situation, de anser sig bara ha rättigheter, inte skyldigheter.

Nåväl, det må vara hänt att män kan känna sig utanför, något som kommer att fortgå om de inte uppmärksammar hur verkligheten faktiskt ser ut. Antifeministernas verklighet överensstämmer nämligen inte med feminismens verklighetsbild.

De antifeminister jag kommit i kontakt med säger sig vara för jämställdhet men utan att erkänna att det finns en obalans i makten mellan könen på grund av kön. De ser helt enkelt inte maktaspekten utan hävdar att kvinnor inte är underordnade män, att patriarkatet inte existerar längre och att löneskillnaderna inte kan härledas till kön.

När jag kommit i kontakt med dessa människor blir de arga på mig för att jag hävdar att de inte alls är för jämställdhet trots att de påstår sig vara det. De tycker inte att jag hör vad de säger, de tycker att jag tolkar som jag vill utan hänsyn till fakta eller vad de säger, att jag har på mig mina feministglasögon och kör på i mina inövade feministresonemang.

Men nog lyssnar jag alltid och hör tydligt att de förnekar att männen har makten.

Ett förnekande av den makt männen innehar gör att den osynliggörs, vilket är precis vad de vill, då deras dominans kan, utan att ifrågasättas, ständigt reproduceras.

Detta synsätt gör att man inte heller uppmärksammar könsrollerna som skapade ur denna maktobalans. Antifeministerna hävdar att kvinnor vill städa, diska, laga mat för att de älskar sina män. Att männen älskar dem tillbaka utan att göra allt detta, tycks vara en självklarhet.
- Gör det mig till en mansgris att min flickvän älskar mig och vill göra allt detta för mig? Frågade en av dem.
- Ja, det är precis vad det gör.
Men det måste kännas bra att som antifeminist kunna gömma sig bakom en uttalad önskan om jämställdhet utan att ens för sig själv avslöja konsekvenserna av det man föreslår! Vad skönt att kunna utbrista: Jag är för jämställdhet! Men jag är mot feministernas fascism!

Det måste vara skönt att kunna säga att det inte finns något som helst underlag för att kvinnor får lägre lön pga sitt kön! Att därmed ha frånsagt sig sitt ansvar måste kännas bra. För om det inte är på grund av könet, då måste det vara en individfråga, och är det en individfråga då är det inte mitt problem, utan kvinnans eget.

Och så skönt för en antifeminist att komma hem till sin fru som städat och lagat mat och fråga henne: Är du nöjd med ditt liv?
- Jaa, svarar hon, jag tycker det är roligt att städa, jag har valt det själv.
Och du vet att det är så, för du har drivit frågan om individens rätt till att själv få bestämma över sitt liv och hon har verkligen valt själv, det vet du för så måste det ju vara. Du har ju gjort det, du har ju valt själv.
Du är nöjd, för allt är precis som förut, kvinnorna har sin plats och männen sin, helt utifrån egna individuella val och ansträngningar - alltså inte ditt problem, inte ditt bekymmer, inte ditt ansvar. Inte din förlust.

Men vad var det som hände? Allt är ju precis som förut!
Är det något som glömts bort? Javisst ja! Det var ju inte någon som iakttog patriarkatet med dess strukturer som påverkar och bildar samhället. Manligt definierade strukturer som diskriminerar kvinnor på grund av att de inte är män. Strukturer som styr hur vi tänker och hur vi handlar. Strukturer som ger mannen tolknings och definitionsföreträde. Strukturer som värderar allt manligt högre just på grund av att det är manligt.

Förnekandet av allt detta får konsekvenserna att makten osynliggörs och det traditionella könsmönstret bevaras och reproduceras. När rollerna befästs och hävdas vara naturgivna finns ingen mening att förändra dem. Att de skulle ha växt till vad de är, ur ett samhälle där mannen har makten tycks gå spårlöst förbi. Att då hävda individens rätt att göra egna val blir absurt om man inte identifierar vad som kommer att styra individen i hennes val. Utan strukturer blir det enkelt - ingen annan än hon själv styr, alltså kan ju kvinnan bli chef OM hon bara VILL tillräckligt mycket. Med strukturer i åtanke ser vi att strukturerna styr henne att kanske välja det för henne, som kvinna, tillåtna: hemmet, härden och en make att älska.
Och kvinnan som väljer den otillåtna vägen, karriär och yrkesliv, hon blir inte chef! Det handlar då inte om hennes egen vilja och kamp utan om de strukturer som motarbetar henne. Att män väljer män, att män inte ser kvinnor som kompetenta, att män värderas högre och därför lättare avancerar.

Det jämställdhetsperspektiv antifeministerna förespråkar är av värsta sorten. De erkänner inte patriarkatet men genom sina åsikter och handlingar syftar de till att stödja och reproducera det. De erkänner inte mannens överordning och osynliggör på så sätt makten. De hävdar individens frihet att vara den hon är utan att problematisera varför individerna är det de är. Både män och kvinnor har hållits på plats i samhället av idéer om manligt och kvinnligt och könens isärhållande. Att ge människorna information om att detta inte är biologiskt utan konstruerat och på så sätt föränderligt, skulle kunna ge dem vingar.
Men varför?
För att männen som förnekar maktens existens med alla medel, riskerar att förlora delar av den om den kommer till allmän kännedom. Något de till varje pris vill förhindra.

Att gå ner på individnivå är något som antifeminister gärna gör. Intresset att se något i ett större sammanhang är litet. Uttrycket "bunta ihop män" är ganska välkänt vid det här laget och visar på den ovilja många antifeminister har att se samhället ur ett större perspektiv. Men varför är det viktigt att att gå från individnivå till att bunta ihop män och kvinnor? Självklart för att kunna jämföra den ena buntens löner, betalda arbeten och obetalda arbeten, utbildning, hobbies och levnadsvillkor med den andra buntens. Att jämföra Olle med Lisa ger inga fakta om kvinnor och män, men att jämföra gruppen kvinnor med gruppen män, det ger fakta.

Att gå ner på individnivå vilket antifeministerna pläderar för gör att skillnaderna kön emellan osynliggörs. Det tycker antifeminister är bra, för som jag nämnt så är deras mål inte jämställdhet utan ett bevarande av patriarkatet sådant det ser ut idag. Och även om de inte vet det själva så är det ändå de konsekvenser som kommer av den "politik" de för.
Så låt er inte luras av antifeministernas vackra mål: Jämställdhet mellan INDIVIDER, syfte individens frihet och rättigheter till egna val.

För glöm inte att vi fortfarande lever i ett samhälle där mannen är norm.
Och där mannen är norm är INDIVIDEN man.

Men varför detta idoga förnekande av att männen har makten? Jag hör både kvinnor och män tala om att patriarkatet avskaffades för länge sedan och att det nu endast är attityder hos individer som styr. Finns det en rädsla för att erkänna att samhället domineras av män?

När det gäller män är ju hotet stort. Ju fler som uppmärksammar att männen har makten desto närmare kommer den dag då de måste dela den med kvinnorna. När det gäller kvinnor tror jag att det blir ett kallt uppvaknande, att finna att man styrts så av manliga strukturer, fungerat helt enkelt manliga önskemål och lurats att tro på sitt eget individuella val. Men har man gjort ett fritt val om man inte haft alla möjligheter till buds?

Det blir svårt att som kvinna plötsligt slå huvudet i strukturerna och upptäcka att de val man gjort har man gjort utifrån ett snävt fält av valmöjligheter, anpassat efter vad som är passande för en kvinna, enligt en manlig norm.

Det är tufft att inse att man levt på lögner och att den enda som kan göra något åt det är en själv. Men det kostar att göra något åt det, inte minst ett helt nytt ansvar för dig som människa, andra människor och samhället. Att vara en i den grupp av människor som ser samhället ur ett könsmaktsperspektiv, är förpliktande. Som feminist får man utstå alla slags okvädingsord och fördomsfulla föreställningar om vem eller vad du är och har blivit.
Ändå är det så skönt att få säga: Jag är feminist, jag är medveten och jag kämpar!

Av Charlotte Wallin 22 jun 2001 12:39