Brev till morfar

Sa jag det tillräckligt många gånger? Varför kunde jag inte ha sagt det fler? Att jag älskade honom så oerhört och att jag är så tacksam över att jag fått lära känna honom. Att han aldrig skulle lämna mig. Men inatt så gjorde han det. En vecka innan jag skulle ta flyget upp och överraska honom genom att glida in i hans sjukhusrum med hans favorit choklad och säga "Hej morfar, det är Åsa".

Första gången jag friade till dig så var jag väl tre år gammal och tyckte att du kunde väl skilja dig från mormor och gifta dig med mig. Förra året när jag hälsade på så låg du där i vardagsrumsfåtöljen och visste inte vem jag var. Jag var glad att det var jag som var där och hjälpte dig och tog hand om dig tillsammans med mormor, att det var någon som du kände väl som var där och pratade med dig och hjälpte dig på toaletten. Jag vet att din största rädsla var att bli ett paket på långvården och jag är tacksam för att du aldrig blev det. Dina ångestattacker och din kropp som inte kunde bestämma sig för om du skulle ge upp eller tappert kämpa vidare. Som så många gånger förr så reste du dig igen och gick vidare.

Hur många gånger har jag inte sett i dina ögon att du inte vill längre, att du vill vila, somna in. Men ändå sitter jag nu här helt oförberedd och tänker att jag borde ringa dig - men du är ju borta.Död.

Jag hoppas att du är i din stuga nu och lunkar på i din snickarbod och bygger på nåt nytt till huset. Att du sitter och solar dig vid vedtraven och njuter av din pipa som du brukade göra. Att du inte ångrar något utan att du bara känner frid. Att du vet att du har tre unga kvinnor som tackar dig för sina liv idag, för det hade nog inte gått så bra för oss om vi inte haft dig och mormor, jag hoppas att du vet att det är sant.

Allt som jag skulle säga till dig och hur gärna jag vill känna doften av din tobak och bara få krama om dig igen och säga att du alltid kommer att finnas här- men jag skrev inte det brevet. För jag skulle ju trots allt komma till dig om en vecka. En vecka försent. Så det här brevet är till dig morfar. Jag älskar dig och kommer att fortsätta att prata med dig varje dag och hoppas att du fortfarande lyssnar.

Av Åsa Wikman 21 jun 2001 09:54