Per Hagman - mellan hjärta och regn

Trots det högljudda trummandet från förbipasserande, dansande människor och festivallivet där ute lyckas han trollbinda.

Ögonpar tillhörande den lilla skara som samlats är fast klistrade vid den unga mannen med den blonda luggen och de vita jeansen som lidelsefullt läser ord efter ord. De har samlats för att höra och se Per Hagman, som besöker årets Hultsfredsfestival för att läsa ur sin senaste bok "Skugglegender".

Han läser kapitlet "Hon glittrar", och det är precis vad de unga flickor och pojkar i den provisoriskt uppställda vagnen gör. Deras ögon glittrar i kapp med regnet som faller utanför det skyddande taket och det är en avslappnad stämning, trots att Per verkar aningen besvärad av de galna gatumusikanterna.

Efter framträdandet väntar autografskrivning, fotografering, frågor, fans och jag väntar och fryser om vartannat. Sitter ner. Försöker så förbereda mig trots påtaglig saknad av både fotograf och mitt lilla fickminne. Försöker hitta de bästa frågorna, samla ihop mina händer och tankar för att göra en bra intervju. Vi går till presstältet för att hitta lugn och ro, jag glädjs åt hans enkla sätt, det finns ingenting arrogant i sättet att tala, röra, vara. Han är självklar som få i den annars plastiga genomskinliga kändissamlingen backstage.

Med de unga vackra flickornas trånande blickar färskt i minnet blir naturligtvis min första fråga till Per Hagman hur det känns att vara en hjärtekrossande tonårsidol. Och svaret låter vänta på sig, han säger att han inte kan formulera sig idag men under intervjun lyckas han ändå klinga ut i klockrena formuleringar, göra dödande liknelser, gång på gång.

"Jag upplever mig väl inte som en sådan, men det är naturligtvis oerhört smickrande. Jag har väldigt hängivna läsare vilket är ovanligt som författare. Liza Marklund till exempel, må ha fler läsare, men får nog knappast lika många brev och bilder som jag får av mina fans".

Jag påpekar att det är lite "rockstarpotential" över honom med dessa beundrare som vill ha autografer och foton tillsammans med sin idol. Och det kanske inte är så konstigt; han har begåvningen, förmågan att röra längst inne med sina ord, förmågan att se otroligt stilfull ut och sen gör väl luggen sitt till också. Rockstar var faktiskt något som Per ville bli i unga dar, men som föll på grund av hans "totala musikaliska obegåvning".

Istället blev poplåtarna poesi som blev noveller och romaner. Att sätta hjärtan i brand med förförande förgörande ordbyggnationer och rörande historier är bättre än hårda gitarriff och jag är personligen glad att Per föddes omusikalisk.

Tveksamt är också om ödet ville ha honom till sportkommentator. Fler än jag har nog blivit väldigt förvånade när de zappat förbi TV3:s sportnyheter och speakern säger: "Och nu, Per Hagman för TV3 Sport!" Jag undrar varför.

"Det hela började egentligen som ett skämt med någon jag känner på TV3," förklarar han, "att jag som är totalt sportointresserad, skulle presentera sporten på TV3, det var så befängt att jag till slut var tvungen att göra det! Dessutom älskar jag att resa och har nyligen blivit förälskad i Förenta Arabemiranten och är dom beredda att betala mig för att få göra det jag vill så är det klart att jag ställer upp!".

Det slår mig hur jobbigt det är att ta anteckningar, minnas korrekta formuleringar när hans ögon är så elektriska. Jag undrar över hur föregående journalister har lyckats.

Hur har du utvecklats som privatperson från din första bok Cigarett till den senaste? Hagla frågor över honom, undvik att sugas in i ögonen.

"Jag mådde väldigt dåligt ändå fram tills jag fyllde 25, nu är jag bara en lallande bimbo." Leende. "Det märks väl också i mina böcker, jag mår mycket bättre nu. Jag vågar skriva andra grejer och har väl blivit mer nyanserad."

Så den vanligaste av alla vanliga: Hur pass självbiografiska är dina böcker? Han har svarat på den här förr: "Jag tycker det borde vara rätt tråkigt och ointressant att få reda på om just den eller den händelsen har hänt i verkligheten, men visst skriver man om sina egna känslor, tankar. Även om jag skrev om indianer och cowboys på 1800-talet skulle jag fått in mig själv i det hela. Men det skulle jag ju aldrig göra. Jag är väldigt fascinerad av samtiden, och dessutom är jag alldeles för obildad för att skriva om nån annan tid."

Slutligen undrar jag hur han hamnade på Hultsfredsfestivalen av alla ställen, och han har haft tanken länge, men varit för lat. Han kallar sig "en bekväm liten lyxvarelse" som på nåt vis det ordnar sig för ändå. Och med senaste bokens framgångar på landets försäljartopplistor, med de glittrande ögonen som följer honom så kan man väl konstatera att det har ordnat sig mycket bra.

Intervjun är över och ut i regnet som har blivit duggande. Vi glider vidare och varsitt håll och jag undrar hur man suddar bort elektriska ögon från näthinnan. Jag hoppas att det inte går.

Av Lina-Maria Larsson 19 jun 2001 10:42