Dyngkuk och andra svulstigheter

Bland annat lär vi vara duktiga på att tona ner oss själva, vårt land och den egna kulturen. Dessutom är vi identitets-lösa.

Till denna ganska dystra lista måste jag nog addera ytterligare en punkt. Svulstigheter verkar ligga somliga varmt om hjärtat. Att påstå saker kan ibland vara en farlig hobby. Välgrundade argument och fakta hjälper till när vi framför våra åsikter. Nu vågar jag påstå att språket är människans viktigaste redskap och jag hoppas att många håller med mig. Beroende på hur vi uttrycker oss, kan det skapa förtroende och respekt eller ointresse och ett dåligt intryck.

Jag erkänner mig vara semi-språkpuritan; jag vill inte vara nitisk i min kärlek till detta uttrycksmedel. Däremot är det förvånande att så mycket klyschor och svulstigheter passerar och framför allt intresserar så många.

Att lägga skulden på löpsedlar och den "tredje statsmaktens riktade sanning" är bara en tillfällig räddning. Krönikörer som vältrar sig i slampa, pucko, reclaim, fitta eller skit har också ett ansvar.

Människor läser och hör andra människor, inspireras och tar efter. Om vi tar första steget till att värna om och utveckla vårt språk istället för att luta oss tillbaka och acceptera, kanske vi skulle få uppleva ett media-samhälle där braskande rubriker och mediokra såpor inte känns så intressant längre.Istället skulle vi kunna komma ut ur vår svenska puppa. Ett litet språksteg för människan, ett stort steg för uttryckets form. En bra början för att hitta den svenska identiteten.

Av Susanne Delastacia 19 jun 2001 18:41