Är det någonsin försent?

Det känns inte helt hundra. Att bara ta upp frågan tyder på åldersnoja. Det är en obekväm sits att sitta i - visar på misstankar om att man är för gammal. Men för vad? Bli apfull, stagediva, tatuera sig, pierca pungen, snubbla över tältpinnar eller att bli handlöst förälskad i en flicka från Gnosjö. Är det någonsin försent?

Som när Black Sabbath gör sin 7.358:e spelning, aningen långsammare än för 25 år sedan. Går gränsen vid en viss ålder och i så fall vilken ålder är det? Man kan ju uppenbarligen inte bli för ung Se Superfredagar, Tv4, klockan 20.00, "Småstjärnorna". Alla vet vi att ungdom är ett ideal. Det är ett exlusivt tillstånd och dit kommer jag aldrig igen. Man borde veta sin plats. Det är ju ovärdigt, ja nästan patetiskt att gå på festival när man är över 25. Det är reserverat för någon annan.

Jag är mer än iakttagare snarare än deltagare. Står vid sidan av. Inga misstag mer. Bor på ett pensionat med rena lakan och sköna sängar. Äter god mat på verandan istället för att värma konserver.

Men jag vill inte närma mig festivalen med en vuxens distans. Det känns fel. Har ni överseende med att jag dricker folköl? Kan ni förlåta mig om jag blir alldeles för full? Jag borde kanske veta bättre. Jag menar vid min ålder. Tycka att kön är för lång. Trängseln för trång. Och var är sittplatserna? Det är faan inte roligt med gyttjekrig. Tält är fuktiga. Inte mysiga. Och varma bajemajor är inte härligt naturliga.

Det handlar dock om inställning. Att inte bry sig. Jag menar att verkligen INTE bry sig. Jag vill inte tveka en sekund. För tvekan är något som det inte finns något bra med oavsett hur du väljer att se på saker och ting. Det är vad man bör ha förstått när man är över 25 år gammal.

Nästa år. Jag kommer kanske tillbaka.

Av Theodor Holmer 18 jun 2001 10:37