Medelklassbarn - skaffa ett liv

Under de gångna dagarna har svenskarna lärt sig att dela in demonstranterna i Göteborg i två grupper: de fredliga demonstranterna och de ligister som är i minoritet. Det är bra, för när man ser saker för vad de är - demonstrationer respektive ligism - kan man också bemöta dem på rätt sätt.

Men det finns också en tredje grupp, och det är de aktivister som ligger mittemellan. Som kan föra en diskussion vilket ligisterna givetvis inte kan men samtidigt dras med och i stundens hetta blir ligister. Det är medelklassbarnen. Jag vet, för jag har själv varit ett av dem.

Det var i mitten av nittiotalet i Syndikalistiska ungdomsförbundet och Antifascistisk aktion i Uppsala. Medlemmarna i SUF och AFA och var varken underklassbarn som kände sig orättvist behandlade eller överklassbarn som ville revoltera mot sin egen klass. De var problemfria medelklassbarn som sögs till föreningar som kunde ge deras tråkiga liv mening och spänning.

Några år senare kan jag förstå varför. De senaste generationerna medelklassbarn är nämligen förvirrade. De har aldrig fått slåss på krogen, killarna har aldrig fått erkänna att de gillar porriga tjejer och tjejerna har inte fått vara stolta över sina kroppar i alla fall inte om de var smala och hade stora bröst. Allt detta skulle nämligen ha varit politiskt inkorrekt - den största synden i de senaste decenniernas uppvaknande debattsamhälle där allt ska diskuteras och analyseras. Klart att de blir frustrerade!

Så vad händer när dessa frustrerade medelklassbarn måste få utlopp för sina förtryckta aggressioner? Jo, de väljer såklart den mest politiskt korrekta fiende man kan tänka sig: staten och polisen.

Själv skaffade jag mig så småningom ett liv, ett exempel som få verkar följa: Attac må ha sina poänger, men dess succé är ett enda stort symtom på postmillenial självterapi.

Av Karl Andersson 16 jun 2001 18:01