Kent kom och Kent segrade

Att komma till en konsert i god tid innan spelningen börjar ger dig en god chans att supa in atomsfären, känna av publiken och tillsammans med dessa bygga upp de förväntningar som krävs för att just den här musikupplevelsen ska bli alldeles speciell. Som den inbitne Kentfan jag är befinner jag mig på plats nära timmen i förväg, och precis som väntat finner jag sittandes ståendes ungdomar i lägre tonåren, de flesta iförda Kent tröjor, dagen till ära. Det är den genomsnittlige poparens ansikte jag möts av; den unge, svarthårige ungdomen med för många hårspännen och idag också ett stort leende på läpparna. Allt eftersom konserten närmar sig dyker det så upp fler och fler människor, av deras ålder och utseende att döma kan jag konstatera att Kent är på god väg att bli ett så kallat folkkärt band. Det dom så hårt försökte undvika för år sedan när de fortfarande var ett indieband håller på att hända, vare sig det vill eller inte. Dom är helt enkelt för bra.

Jag saknar det stora vita skynke som brukar hängas upp över scen när det är dags för Kentspelning och så effektivt reta publiken till vansinne när bandmedlemmarnas skuggor skymtas på andra sidan. Denna gång travar dom bara rakt in, och av publikens jubel att döma behövs inget vitt tyglakan för att få igång massan. Dom öppnar med "Ingenting någonsin" från första plattan och runt omkring mig sjunger små popflickor med i varje ord. Åtsmitande vita jeans på Jocke Bergs ben får deras ögon att glittra när de beundransvärt blickar upp mot den stora Hawaiiscenen. Och nog vet han hur man rör sig för att få det att rysa längs med ryggraden, den hesa rösten gör naturligtvis också sitt till. Som fjärde låt spelas "Kräm - så nära får ingen gå" och knappt könsmogna tonåringar sjunger, eller snarare skriker, med i denna låt om oralsex. Kents låtar och texter trollbinder alla med sina fantasifulla formuleringar och snygga gitarriff.

Vandrandes omkring i publiken märker jag att alla har sina egna små fester, dansandes sjungandes, som helt uppslukade av musiken. Energin är fortfarande Kent, de har dock lugnat ner sig en aning sedan den första konsert jag såg för fyra år sen då Jockes lek med micken var mycket vildare. Nu ser man den inte vinandes i luften en enda gång. Det finns en gräns även för de ben tillhörandes en av Sveriges bästa sångare. "Jag hade glömt hur mycket jag saknade det här" ler han i en paus och det måste kännas bra att få flera tusen dansandes människor jublande till svar. Förhoppningsvis kan vi hoppas på ett mer intensivt turneschema för höst och nästa år. Det är många som vill se Kent.

Efter ett tiotal låtar är det över och runt om mig hör jag klagande röster över att det var för kort, vi vill ha mer! "En gång till" skriker publiken och en gång till blir fyra gånger till när Kent stämmer upp i vackra ballader, avslutandes med 747. Det är vackert och elektriskt. I hela bandets kroppsspråk syns det hur mycket dom älskar sig själva, publiken, sin musik, nuet. Det är underbart lidelsefullt och jag tror inte jag kan tala för mig själv när jag säger att jag hade tårar i ögonen. Seger.

Av Lina-Maria Larsson 16 jun 2001 14:27