Ett toppmöte i vardagen

En helt vanlig morgon, inte ens en måndag, vaknar jag lite för sent för att hinna med frukosten och springer iväg till bussen. Jag slår mig ner och börjar läsa i min roman; det är bara 200 sidor kvar och det är olidligt spännande. Byter till spårvagn och läser vidare.

Metro proklamerar att Herr Bush landar idag men det rör väl inte mig. Tills jag upptäcker att spårvagnen inte alls är på väg till mitt jobb på Järntorget, utan har vänt och är på väg åt helt fel håll.

Plötsligt inser jag att det är en mycket dålig dag. Jag har inte ätit frukost, en president har slagit knut på MIN spårvagnslinje och när jag bestämmer mig för att börja gå, för att komma i någorlunda tid till jobbet så möts jag av en cirkusby full med clowner, vänsterrastas och andra popidealister.

Släntrar in på jobbet en halvtimme sent, på mycket dåligt humör. Äter min frukost och medan den sjunker in börjar jag inse - det är en helt OK dag.

En president är i stan. Okej, han slog knut på min spårvagnslinje, men han är här. Det ska vara EU-möte i stan, och människor av alla möjliga ideologiska inriktningar frodas i en färgglad folkfest som jag helt enkelt inte vill missa. Det är en underbar dag, trots allt.

Jag stryker ut texten på mina protestplakat "Ja Till EU!", "Klipp er och skaffa ett jobb" samt "Stoppa Demonstrationsfriheten, stoppa den!", hänger på mig min debattnamnskylt "Anonym." och tar en promenad ut i solen istället, för att njuta av folkfesten, vädret och alla de olika åsikterna som rinner i strida strömmar ur vartannat tält.

Det är en underbar dag, trots allt.

Av Per Edman 14 jun 2001 14:25