Jag är mainstream

Ut ifrån snobb- och elitistgarderoben där man stått och tryckt i alla år, i tron att man varit förmer än andra bara för att man inte tycker om Tomas Ledin. Stigit ut förresten, det var snarare så att jag till sist blev utkastad. Utskickad till Absolute Music-träsket av alla kulturella, intellektuella och musikbegåvade människor som tycker att garderoben är trång nog som den är. De gjorde gemensam sak och lyfte ut mig samtidigt som de, i kör, rabblade titlar på B-sidor utgivna -69 till -72 på obskyra labels i USA.

Och det är ju bara att erkänna, jag har stått i fingarderoben på övertid i många år. Att jag överhuvudtaget kom in är en gåta, men för länge sedan räckte det med att lyssna på Manfred Manns Earth Band och Police för att bli insläppt. Var förresten på väg att åka ut redan för ett par år sedan men räddade mig kvar i sista stund genom att köpa Lauryn Hills "The miseducation of Lauryn Hill". Och visst, den är bra, där finns ett par låtar som är helt fantastiska, men jag tycker bättre om George Michaels "Older". Men det är ju dock inte någon artist/skiva som ger pluspoäng i musiksnobb-kretsar.

Hursomhelst, Older-plattan är en av mina absoluta favoriter och vägen dit har varit ganska rak. Det började med första singeln, "Dark Lady" med Cher, som jag spelade på vår bärbara skivspelare så många gånger att min ömma mor till slut, med nåt lidande i blicken, bad mig stänga av, "annars skulle nåt tråkigt hända".

Sen kom de, Mayte och Maria, och förändrade min värld. Året var 1977 och jag var tio år. De hade slagit igenom big time och SVT skulle sända en hel halvtimme med mina absoluta idoler. Jag bänkade mig framför teven redan på eftermiddagen för att säkert inte missa en endaste sekund. När det väl började närma sig var jag så spänd, så när Baccara äntligen uppenbarade sig i rutan och började stöna fram introt till "Yes sir, I can boogie" så svimmade jag nästan. Det var fantastiskt. Den första musikupplevelse som verkligen förändrade mig. Som fick mig att inse att musik kan väcka känslor.

Efter det är det en stor lucka. Det enda jag kommer ihåg är att det var mycket ABBA. Varje jul fick man deras nya LP och dan innan nyårsafton kunde man alla texterna och lagom till trettonhelgen hade man lagt på egen koreografi. Detta var ju F M - Före MTV. Och före kommersiell radio också, för den delen, så flödet av bästsäljande-topp-20-singlar var starkt begränsat. Det var Tracks som gällde och även om man hängde med ganska bra varje vecka, så var det ju inte direkt nån musik där som gjorde några bestående intryck.

Nästa, stora musikupplevelse kom inte förrän i mitten på åttiotalet då Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band spelade på Norrvikens Trädgårdar utanför Båstad. Lättpåverkad som jag är så hade jag köpt ett par av deras skivor eftersom mina kompisar tyckte att de var bra. Detta innebar att vi hade rätt bra koll på låtarna och var ganska uppslukade av bandets förträfflighet. Och när det var dags för konsert så var vi så laddade att vi nästan självantände. För ovanlighetens skull så levde konserten upp till förväntningarna och det blev en magisk kväll i de vackra trädgårdarna. Massor med folk, bra väder, underbar stämning. Jag, Suss och Lotta ägde världen och kunde varenda textrad i nästan alla låtarna. Det var sommar, vi var sexton år och vi visste allt. En underbar känsla, som dessväre gick över.

Raj Montana självdog så småningom, bortsett från en revival i slutet på nittiotalet, och efter det har det liksom inte varit nåt som fångat mitt intresse. Enstaka låtar av olika artister, men en hel platta. Nope. Inte sen jag köpte Older-skivan har jag hört en hel CD som jag tycker är bra rakt igenom. När jag tänker efter så är Absolute Music-tanken inte en så dum idé alls. Det är ju blandband för folk som inte orkar eller vill spela in själva. Förutsatt att man gillar den bästsäljande musiken så är det ju fullständigt lysande.

Jag skulle så väldigt gärna vilja ha en IDOL. Nån artist som man kan utan och innan. Jag tänkte på det när jag läste de tunga musikresencenternas oreserverade hyllningar till Bob Dylan i anledning av dennes sextioårsdag. Wow, Bob Dylan liksom. Levande legend. Han har väl skrivit en sådär femhundratusen låtar och jag känner till en handfull och tycker på sin höjd att en är hyfsad. Men jag vill tycka om honom. Jag vill förstå hans storhet, jag vill att hans texter ska gå rakt in i mitt hjärta. Jag vill bli berörd!

Visst har jag vissa låtar som, när jag hör dem idag, framkallar gåshud och varm bomull i magen. Men det är ju bara för att de är förknippade med vissa händelser. De flesta har med hjärta och smärta att göra. Ljug inte nu, försök att vara sann en enda gång! Alla utom en har med hjärta och smärta att göra. !!! Okej, alla har med hjärta och smärta att göra.

Men det är inte det jag menar med att bli berörd. Jag vill bli drabbad. Jag vill höra musik och lyssna till texter som gör att jag ser på mitt liv på ett annorlunda sätt. Varje dag hör jag minst ett dussin låtar som jag verkligen tycker är bra men det är inte en enda av dem som jag kommer att komma ihåg om ett halvår. Var finns singer/song-writern som jag kan identifiera mig med?

Vad gäller hipp-och-ball-garderoben så vet jag inte om jag ens vill tillbaka dit. Det är för jobbigt att låtsas tycka om nåt man i själva verket avskyr. Jag tror att många lider sig igenom konserter och spelningar med olika artister bara för att få cred i vissa kretsar, när de i själva verket skulle vilja sitta hemma och lyssna på Best of Jon Bon Jovi.

Min egen teori är att det handlar om tillgänglighet och förståelse. Ju mer svårtillgängligt och obegripligt, desto finare, oavsett vilken genre det gäller. Helst ska du ha upptäckt indie-bandet i nån källare eller ha hört nåt speciellt verk av någon upcoming artist innan han eller hon slår igenom hos den breda massan.

"Jasså, du gillar hans nya skiva. Njae, personligen tycker jag hans tidiga låtar är bättre, mer äkta liksom. För att inte tala om konserten han gjorde på klubb Klubben -97. Wow, den skojar man inte bort. Förresten, det hände en kul grej backstage efter den konserten." Häpp! Sånt imponerar.

Nä, jag tror att jag förblir mainstream. Var la jag nu den där Ace of Base-skivan..?

Av Kajsa Kallio 03 jun 2001 17:56