Medborgarlön - utopi eller nödvändighet?

I debatten finns i huvudsak två förslag där det ena består i att alla ska få ett lika stort bidrag oavsett inkomstnivå.

Det andra att de som inte har andra inkomster ska få mellanskillnaden mellan medborgarlönen och inkomsten täckt av staten. Den förra varianten anser jag helt orealistisk och inte heller önskvärd. Varför ska staten ge bidrag till alla, det viktiga måste väl vara ett det finns ett stöd till de mest utsatta? Om vi ska ersätta dagens bidragssystem med ett sånt system leder det till att utsatta grupper får mindre pengar och personer med god inkomst mera pengar och det kan jag inte se det önskvärda i.

Den senare är däremot ytterst realistisk och nästan nödvändig i en framtid där allt färre betalar skatt och allt fler behöver vård och omsorg på grund av en ändrad åldersstruktur. När skattebaserna urholkas och behovet av offentligt finansierad verksamhet inom vård och omsorg ökar tvingas vi hitta sätt att spara på bidragen.

Ett system av medborgarlön enligt den senare principen, vilken ibland kallas negativ skatt, kan ge stora besparingar jämför med dagens system om beloppen beräknas på hushållets inkomst. Det bör i så fall vara ett högre belopp per vuxen i hushållet och ett lägre belopp per barn. De hushåll som hamnar under detta belopp får bidrag. Bidraget reduceras med en viss procent när inkomsterna stiger för att undvika för kraftiga marginaleffekter.

A-kassan och sjukförsäkringen bygger på att den som en gång skaffat sig en inkomst inte ska behöva riskera att mista den. Den så kallade inkomstbortfallsprincipen. Man kan säga att det är en försäkring så att de som kommit upp en bit på samhällsstegen inte ska behöva riskera att falla ner igen medan den som inte lyckats ta sig in i systemet ställs helt utan skydd.

Medborgarlönen bygger på en omvänd princip. De som lyckats ta sig upp en bit på stegen får själva ta ansvar för sin trygghet genom eget sparande men det finns ett golv vid nedersta trappsteget så att ingen hamnar helt utan skydd. Frågan handlar om ifall samhället i första hand ska skydda medelklassens levnadsstandard eller ge ett minimiskydd åt alla.

Kommer viljan att arbeta att minska med medborgarlön? Det finns två mekanismer som verkar åt olika håll. Om bidragsnivåerna sänks förlorar man mer ekonomiskt på att inte arbeta. Det vill säga incitamentet att arbeta ökar med medborgarlön i förhållande till dagens bidragssystem.

Här får vi nog snarare det omvända problemet. För en medelinkomsttagare handlar det inte längre om karensdagar när man blir sjuk utan karensveckor eller kanske till och med månader innan inkomstbortfallet blir så stort att man kommer under den årsinkomst som berättigar till stöd från samhället. Då finns en uppenbar risk att man går till jobbet även när man är sjuk. Här kan därför finnas skäl att ha kvar en sjukförsäkring liknande den vi har idag som ett komplement.

Den andra mekanismen handlar om kravet på motprestation. Det som då avses är att man för att få a-kassa måste stå till arbetsmarknadens förfogande. Om detta krav tas bort kan man tänka sig att fler väljer att leva billigt och klara sig på en låg medborgarlön. Jag tror inte det blir speciellt många i och för sig eftersom det är få som nöjer sig med en så låg standard och det ofta är arbetet som ger innehåll och mening åt livet. Så det problemet tror jag är ganska överdrivet. Möjligen kan det bli en förskjutning av värderingar och normer i samhället så att det blir mer socialt accepterat att inte arbeta. Däremot finns det nog en risk att svartjobbandet ökar.

Nu tycker jag i och för sig att det är fel att kalla kravet på att man inte ska tacka nej till ett erbjudet arbete som ett krav på motprestation. Det är ju inget krav på att man verkligen ska utföra en konkret prestation för att erhålla pengarna. Ibland finns det till och med ett krav på passivitet.

Exempelvis kan man inte utnyttja en arbetslöshetsperiod till att studera på universitet eftersom man då inte står till arbetsmarknadens förfogande. Det ska ganska mycket till att man väljer att utbilda sig om det innebär att man går miste om ett frikostigt bidrag och tvingas ta lån istället.

Möjligen skulle vi ta en diskussion om man inte bör införa ett krav på motprestation i a-kassan så länge vi har det systemet kvar. Det finns ju många angelägna sysslor i samhället som sällan blir utförda. Problemet med den typen av åtgärder är dock att de tenderar att tränga undan reguljära arbeten.

Av Lars Svensson 01 jun 2001 16:27