Och Gud sade: varde jämställdhet!

Folk verkar tro att den bara tänker dimpa ner en vacker dag, den sköna jämställdheten. Singla ner över ett hett sommarsverige och plötsligt få alla män att ta hand om sina barn, kvinnor att bli chefer och flickor och pojkar att spela lika mycket fotboll. Den dagen den välsignade jämställdheten äntligen kommer, så kan alla människor gå omkring och le mot varandra som jämlikar.

Naturligtvis kommer jämställdheten aldrig att plötsligt bara dimpa ner. Men det verkar ju vara ett bra sätt att få tyst på feminister. Antingen kan man säga att jämställdheten redan singlat ner feminister har inget kvar att klaga på. Eller så beter man sig som att dagen då jämställdheten kommer är så pass nära att skillnader som finns kvar mellan könen ändå inte är något att bråka om vi svenska kvinnor ska vara nöjda med vad vi har och borde bara ägna oss åt kvinnor i Afghanistan. Eller så säger man att den dagen jämställdheten anfaller så kommer kvinnorna att ta över världen helt alla feminister är egentligen avundsjuka och vill ha männens makt.

Jag fattar egentligen inte hur folk orkar oroa sig för ett framtida matriarkat. Med tanke på hur snabbt jämställdhetsarbetet går framåt, så behöver inte ens våra barnbarn oroa sig för att kvinnorna kommer att ta över världen.

För det är inte så att jämställdheten är nära, eller ens så att den komma att dimpa ner här hos oss en vacker dag inom en snar framtid. Vi måste kämpa för att nå den, och vi måste kämpa fan så hårt.

Men hur? En miljöpartist vet precis hur han eller hon vill göra för att nå sitt politiska mål - en anarkist likaså. Men en feminist? Många feminister inklusive jag själv verkar bara veta vad de vill nå - inte exakt hur. Framförallt är det det som hörs ur feministiska munnar. Och det räcker inte. Frågan är hur vi egentligen ska få den där jämställdheten att, om inte dimpa ner, så i alla fall komma smygande så snart som möjligt?

Av Sanna Linnea Gustavsson 31 maj 2001 17:33