Fotboll - feodalism für dummys

Kommersiella intressen har funnits i svensk fotboll sedan en nyförvärvad Gunnar "Säffle" Andersson erhöll en soffa av IFK Göteborg på 50-talet och bannlystes av SVFF:s Mullor och Putte Kocks uttagningskommitté. Nu har det, enligt en samlad sportkulturell elit, gått på tok för långt.

Com Hem visar matcherna på Söderstadion och lockar med reklam till grötig rockmusik. Eurosport visar bara glada trynen i solsken och ansiktsfärg. Souvenirshoppar blommar upp. Cheerleaders och skönhetstävlingar dyker upp i halvtid.

Matcherna flyttas eller fördröjs för att sändningstiderna inte skall krocka rekordet togs av UEFA-cup-semin Barca-Liverpool där 100 000 fick sitta på anrika Nou Camp och vänta på att BBC skulle sända klart EastEnders. På de välredigerade VM-repriserna så gör folk vågen lika välsynkat som 25 000 högerarmar på ett Korum i Berlin 1938.

I massmedia kan man läsa oro undertecknad Lasse Anrell, Eva af Geijerstam, Mats Olsson, Petter Karlsson, Tobias Regnell och Billy Rimgaard för att nämna ett fåtal. Den generella andan bland riktiga fotbolls-supporters är att deras klubbar är föremål för upphandling och exploatering där man nu - när det finns pengar - gärna kör över den trogne supportern och det som för honom är heligt. Ett exempel är Newcastle United FC:s sätt att deportera och trakassera några säsongskortsinnehavare.

Det jag finner förvånande är att det är ur samma läger det skrivs om NHL-fieringen av fotbollen som det även gnällts friskt om klubbarnas dåliga ekonomi och just Hammarby har varit föremål för välförtjänt mediabevakning:
Hammarbys föregående ragnaröks-administration försatte klubben i stora skulder. Likväl reagerar många med oro nu när en Finansiär närmat sig klubben med en fet plånbok.

Den här vindflöjels-mentaliteten är inte reserverad för "die hard"-supporters utan kvällstidningarna har själva påvisat dubbelmoral där Lasse Anrell själv skriver om "Riktiga supporters som får sin cred snodd av andra", "Klubbar reas" ut och så vidare. Mannen som själv var ryttmästare i det massmediala drev som gick i höstas efter Hammarbys administration.

Fotbollen står inför en inte helt problemfri utveckling.
Pengar behövs. Professionalism behövs och den av investerarna som tror att de "die hard"-supporters, som inte kan köpas eller vill köpa något, inte behövs är ute och cycklar.

Utan exempelvis grupperingar som Tumulters, Inferno PB Sthlm och Kristna Bajare med mera skulle det helt enkelt inte finnas något Hammarby.

Man måste även inse att lönebegränsningar bara medför att kvalitetsspelare lämnar Sverige snabbare. Här har vår inkomstskatt, som är I-världens högsta, en negativ inverkan. Lönerna kommer att stiga.

Fotbollens problem är dock större än kampen mellan trogna supporters och marknadskrafter.

Frågan är om den kritik och debatt som förts måste börja riktas mot centralorganisationerna som från en marknadsmässig synvinkel står för konkurrentbegränsning och från en supportmässig för ren osportslighet. En bieffekt som allt marknadstänkande infört är att just Sporten, den ärliga kampen, alltså själva fundamentet håller på att luckras upp.

Svenska fotbollsförbundet SVFF, som nu givit svenska klubbar två år på sig att bli skuldfria, sitter själva på ett nytecknat avtal med tyska mediajätten ISPR som givit 500 miljoner nio av dessa går till damfotboll. Trots denna summa så påstår man att man inte har råd att bevaka ungdomsproffs i utlandet och vill även bannlysa dessa från junior- och U-21-landslagen i sann sekteristisk, Putte Kock-anda. Röster har höjts för att U21-spelare som beger sig utomlands måste vara ordinarie i sitt klubblag, något som inte ens en 19-årig Thomas Brolin var i 1991 års upplaga av Parma.

Man kräver istället att klubbarna skall vara skuldfria och det illa kvickt. SVFF är även positiva till polisens krav på att klubbarna skall stå för kostnaderna för polisbevakning för derbyn eller högriskmatcher. Vad man egentligen säger med detta är att polisen, som skall skydda oss i samhället, inte erkänner fotbollens matchpublik som en del av samhället.

Med tanke på att den privata bevakningssektorn i Stockholm redan omsätter mer än polisens budget så är det väl tänkt att den marknadsmässiga utvecklingen fortsätter och klubbarna får helt sonika dra in offerter inför varje match.

SVFF tittar även likgiltigt på när polisen begår övergrepp mot borta-supporters från Stockholm som rest för att se sina lag. Supportrar som rest och trotsat det bortamatchprogram där matcherna läggs på vardagar för att förhindra att storlagens publik skall kunna resa.

Trots dessa 500 miljoner vill inte SVFF investera i Svenska Cupen och göra denna till en spännande fest eller så har helt enkelt ingen finansiär närmat sig. För fem år sedan spelade Sylvia åttondelsfinal mot IFK Göteborg...på grus inför 350 åskådare.

Trots denna summa vill man inte rusta upp Råsunda för att ge oss en värdig nationalarena eller bygga en ny. Till och med Selhurst Park och Fellows Park har trevligare toaletter. Kanske väntar man på att all dekadens, rost och vidriga färger skall täckas över av färgglada korvpapper, ansiktsmålningar, peruker och pajashattar när den nya sortens supportrar anländer.

Trots att Sveriges landslag spelar ett defensivt spel och förnedrades av pan-europeiskt i EM förra sommaren så vägrar man utse en ny förbundskapten. Det så annars begränsade tålamodet man visar mot ungdomsproffs, föreningar och läktarkultur gäller inte Lars & Tommy vars Ingemar Bergman-fotboll har fått ett förtroende som tycks vara oändligt. Våra förbundskapteners mys-pys-, hierarkilösa-, mbl-kollektiv känns påtvingat, stelt och utopiskt. Ungefär som andra fenomen av den svenska modellen.

FIFA/UEFA:s roll i fotbollens upphandling och för-kitchning är övergripande. Man upptäckte den stora medelklassens soffsupporter och att han hade pengar.

TV-rättigheter till VM-matcher går under klubban, något som är ett hån mot länder med sämre infrastruktur och sämre tillgång till kabel och parabol. Detta för att olika länders statliga television inte kan hosta upp för att betala de nya priserna. Betala för något som borde vara en mänsklig rättighet.

Just undertecknad kunde som barn följa VM i Spanien 82, Mexico 86 och EM i Holland 88 och där bli biten, begeistrad, söka mig till en klubb och bli fotbollsfrälst. Skall detta ansvar lämnas till Buster enbart?

UEFA:s styre - som på flera håll för tankarna till gammel-europeisk feodalism - har de senaste tio åren haft anpassningsproblem och fallit i insubordination med de villkor som råder på såväl marknad som realitet. Man protesterade högljutt när Jean Marc Bosman drev sitt fall till Bryssel. Jean fick inte lämna sin belgiska klubb Standard Liège trots att han var kontraktslös. FIFA/UEFA som då föredrog att spelare var livegna som på 1800-talet godkände inte och hela fallet landade i Bryssel och eskalerade till den lag som vi i dag kallar Bosman.

UEFA håller sig även med en liten klick adel, nämligen Agenterna. Inte vem som helst kan bli Agent utan styrs av ett förbestämt antal per land och vem som betalat för sina licenser eller lämnar en bankgaranti. Någon överdrivet hög utbildning krävs inte men FIFA/UEFA vill dock inte låta fri konkurrens härja och låta fler aktörer få åtnjuta provision på de skyhöga transfersummorna. Kanske ökad konkurrens här leder till mer proaktiva agenter och att spelare som Anders Svensson och Kennedy kan slussas ut i proffslivet snabbare.

Agenterna tycks även ha åtalsimmunitet. Det har under de senaste två åren varit en hel uppsjö uppdagade fall om falska europeiska pass som påträffats hos sydamerikanska spelare som anlänt till Europa. I dag har inte en endaste agent åtalats eller fråntagits sin licens för detta utan det har varit spelaren och klubben som hängts ut som skyldiga trots att agenterna har varit de som handlägger transfer-ärendena.

När Chesterfield 1997 gjorde en "Wycombe" med Kevin Davies och avancerade långt i FA-cupen blev man informerade om att man inte kunde få tävla i Europa. Man blev utslagna av Leicester och drömmen om en final och spel i Europa gick i kras. Det här är inte första gången småklubbar stöter på protektionism. Lag från lägre divisioner som försökt nå Europa har mött särkilt hårt motstånd i finaler av domare!

1998 spelade Arsenal mot Sheffield United i FA-cupen. Overmars och Kanu respekterade inte den oskrivna regeln att slänga inkastet tillbaka till motståndaren då de spelat till just inkast för att snabbt ta hand om en skadad medspelare. Kanu gjorde mål på situationen och domaren dömde mål. Wenger erbjöd då Bruce omspel, något som fick UEFA att mobilisera sina vasaller och hota med repressalier om inte ett fast resultat stod sig. Detta trots att Arsenal gjort mål genom att bryta den heligaste av regler i fotboll.

Inom UEFA har det förutom slutna toppligor för endast storlag även diskuterats att lag som Real Madrid, som för några år sedan hamnade sjua, skulle kvoteras in i UEFA-cupen på gamla meriter trots att laget sportsligt misslyckats att nå en UEFA-cup-plats i spanska ligan.

Fotboll kan vara en folkfest: ett spel som förenar människor, ersätter språk och ger förbrödring. Fotbollen är som påven påpekade: "Den viktigaste av oviktiga saker". Fotboll är en sport och sporter var från första början tänkta som ersättare för krig. I stället för att slänga spjut på varandra så tävlade man ärligt mot varandra i en kamp. Den som slängde längst vann.

Mitt bajen är ingen marknad och ingen marknad är bajen men det är inte där skon klämmer för våra klubbar. Fotboll är en sport och denna sport håller nu på att förintas då den dikteras med toppstyrda villkor som är ljusår från sportslighet och det är hög tid att vi - fotbollsintresserade världen över - ställer oss upp och förklarar för förbunden: vi behöver inte er men det verkar som om ni behöver oss.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 31 maj 2001 18:15