Knödel, kommunism och hiphop

Grått stoft från kolet man delvis värmer sina hus med ligger över hela stan och snart även i mina lungor. Det lämnar en hosta som kommer att hålla i sig i veckor. Nu är jag i Prag, en av Europas vackraste städer utan tvekan - men också ännu ett minnesmärke från kommunisttiden.

Jag frågar efter vägen till centrum och blir skickad åt olika håll varje gång - de flesta vill inte erkänna att de inte förstår engelska. Andra är bara riktigt otrevliga vilket jag snabbt lär mig är nåt man får leva med i Prag. Som tur är så har jag bestämt möte med Bbarakgänget i min hotellfoajé. De är trettio minuter försenade och ser väldigt unga ut men försäkrar att de faktiskt är fyllda 22. Varför David Marysko kallas för Affro är inte så svårt att räkna ut. Inte för att han har afrohår men väl ett ljusrött lockigt hår i pagefrisyr som gör att han syns i mängden. Hans ena byxben är noga upprullat. Discjockeyn Quip, eller Miroslav Lachman har däremot rakad skalle och är betydligt tystare än sin kollega.
- Min engelska är inte så bra, säger han blygsamt och hänvisar vidare till Affro.

Tillsammans med K-hill, Arrahada och några till startade de Tjeckiens enda hiphoptidning på nätet. Nu är det två år sedan. Idag knyter tidningen ihop den tjeckiska hiphopscenen inte bara med tidningen utan med internet-radiosändningar, konsertarrangemang och viss distribution av artisters material.
- Enda chansen att få läsa lite om hiphop var genom tidningen Bravo, så vi började samla information för att starta en egen tidning, en hiphoptidning. Det var många som gillade hiphop, men bara ljudet - vi ville få dem att förstå kulturen och varför de gillade den.

Affro fortsätter snabbt:
- Jag kunde inte rappa, dansa eller vara dj men jag ville ge nåt tillbaka till hiphopen och nu gör jag det.

Gulasch och graffiti

Vi bestämmer oss för att äta lunch, men först vill de visa några kända graffitimålningar. Nere vid Vltava hoppar vi ner för en mur och ser cirka tio målningar efter flodväggens betongkant. De ger mig tid och jag fotograferar lite, men jag har sett både mer och bättre graffiti på pendeltåget på väg ut mot Märsta i Stockholm. Ändå berättar killarna stolt att Prag ska vara en av världens största graffitistäder - här finns graffiti överallt säger de stolt. Jag håller inte med så jag förblir tyst.

Precis som i Sverige så är det olagligt att måla graffiti. Afro berättar att om polisen kan koppla ihop dig med ett crew eller ett antal målningar så kan du hamna i fängelse upp till åtta år.
- Vi kan väl gå in till stan så att vi får visa lite mer, undrar Affro.

Under och över broar tar vi oss sakta in mot centrala Prag där vi ska leta rätt på en lunchrestaurang. Under kommunismen fanns ingen annan musik här än tjeckisk, berättar Affro. Ibland kunde man få höra eller få tag på nåt från Polen, Östtyskland eller Ryssland, men knappast nåt på engelska eller nåt från väst. Allt har förändrats sedan dess. Inne på samma gata som revolutionens anhängare stod och skrek 1989, trängs nu McDonalds med silver och guldsmedsbutiker och stora varuhus med mindre eleganta boutiquer.

Affros ögon lyser:
- De sa att vi var fria, men det var vi inte. De sa att kommunismen var bäst men de lät oss aldrig själva åka till Öst- och Västtyskland eller någonstans för att ta reda på om det verkligen var så. Folk var rädda för att prata med varann, ingen visste på vilken sida någon annan stod och man kunde råka illa ut om man talade illa om kommunismen.

Han suckar djupt och berättar vidare om sin farbror som flydde till Österrike:
- Jag skulle inte fått studera på universitet eller några högre studier på grund av det, avslutar han.

Efter revolutionen förändrades allt. Även musiken.
- MTV kom med MCHammer, Snap och Vanilla Ice och det var väl så det började. Sen när man förstod att de inte var bra så började vi leta efter bättre hiphop. Via skivornas booklets snappade man upp namn som man sedan sökte efter i skivaffären, säger Affro.

Vi bestämmer oss för att gå in på en tjeckisk lunchrestaurang. Jag ser en tallrik med knödel passera och bestämmer mig för att beställa gulasch istället. Affro och Quip beställer efter mycket övervägande varsin minimal sallad. Jag bjuder skjuter jag in, men de vägrar låta någon annan betala för deras mat och jag hoppas att de inte tog det hela som en förolämpning. Quip nästan viskar fram att allt började med graffiti här samtidigt som servitrisen kommer med gulaschen. Som till min besvikelse simmar i sötsur sås.
- De största och främsta på den tjeckiska scenen är Penerì Strýcka Homeboye, Indy & Wich och Chaozz, får Affro fram mellan tuggorna.
- Ingen rappar på engelska, vi bryr oss inte om vad som händer i USA - folk här måste förstå vad som sägs - det gäller ju vår verklighet.

Tiden rinner ut och killarna ska ut 40 km utanför Prag och ha en hiphopfest som de planerat länge. Quip måste se till att han får dit sin dj-utrustning.
- Finns det inga kvinnliga rappare här, undrar jag medan vi betalar notan. De båda tittar på varandra och säger att "Jo det finns väl två, men de är inte så bra". Vi skiljs inte åt förrän jag fått telefonnumret till Shacki, den ena av dem.

"Det är inte rätt tid för att vara feminist här"

Med franska, tyska, engelska och lite tjeckiska försöker vi förstå varandra över en knastrig mobiltelefonlinje och boka tid för ett möte. Trots att det tar över en kvart att få fram att jag vill göra en intervju och undrar var vi ska ses så är jag glad. Jag har fått tag på en av Tjeckiens två kvinnliga rappare, Veronika Veleckà - eller Shacki. Ännu gladare blir jag när jag ser henne stå vid rätt tunnelbaneuppgång på Namesti Republiký, vi hade lyckats förstå varandra trots allt. Det går inte att ta miste på att det är hon som står där med en cigg i handen stora byxor och en utstrålning som får de grå byggnaderna att kliva undan. Med sig har hon två lexikon.

Hon känner igen mig direkt och vi skrattar åt varandra - för det här kommer inte att bli lätt. Shacki pratar bara tjeckiska och ytterst lite tyska. "Café, Kaffe, Coffee", försöker jag få fram och hon förstår - vi börjar leta efter någonstans att slå oss ner medan jag börjar ringa efter en tjeckisk vän, vi behöver en tolk.

På Kasper Jasper slår vi oss ned i ett hörn. Med ordböckernas hjälp får jag veta att hon är 20 år gammal, har rappat på tjeckiska i fyra år men även lite på franska efter att ha läst det under ett år i skolan. Vi slår i ordböcker och skrattar desperat tills vår tolk dyker upp.

Äntligen kan vi börja:
- Varför är det så få tjejer som rappar i Tjeckien?

- I vårt land är det inte så många tjejer som gillar hiphop vilket märks på fester där cirka 80 procent är killar så det är väl därför vi är så få. Problemet är väl att killarna oftast inte gillar kvinnliga rappare för att de tycker att vi har för kvinnliga röster och inte alltid kan relatera till våra texter. Men vi tjejer som rappar håller ihop med varann, ler hon, fast vi är ju bara två stycken.

En ung manlig servitör undrar om vi vill beställa, Shacki och tolken beställer varsin öl medan jag nöjer oss med cappuccino. Med hjälp av tolken byter vi adresser så att Shacki kan skicka sin demo så fort den är klar. Inspelningarna är på full gång ute i Patric studion 20 km utanför Prag.
- Typisk för rappare på väg upp, säger Shacki och bländar med ett nytt leende. Själva musiken, beatsen, står Patric som äger studion för tillsammans med Dj Hans.
- Men sen vill jag jobba tillsammans med den andra tjejen, MC Laura. Det känns bäst att jobba tillsammans med någon.

Shacki tittar på tolken och försöker avgöra om han översätter rätt eller inte. Cappuccinon och ölen dukas fram och tolken skruvar lite på sig. Några av hans bästa vänner jobbar aktivt inom den tjeckiska hiphopscenen - samma killar som tyckte att jag inte borde träffa någon av de kvinnliga rapparna för att de skulle vara dåliga och jobbiga att prata med. De hade fel. Vi börjar diskutera huruvida man måste ha killarnas godkännande eller inte. Det finns ju en del kvinnliga rappare som gör allt för att vara så grabbiga som möjligt för att få respekt, men Shacki håller hårt på att vara sig själv, säger hon.
- Jag gör det jag vill. Jag har samma kläder som killarna för att det är bekvämt - inte för att tävla med killarna. Men visst vill man ha respekt. Ibland vill och behöver man veta att det finns folk som gillar och respekterar det man gör.

Via tolken berättar jag att i Sverige rappar många kvinnliga rappare en hel del feministiska budskap, men att man är väldigt försiktig med att kalla sig själv för feminist.
- Det är på samma sätt här, svarar hon snabbt men ångrar sig ännu snabbare.
- Skriv inte det. Det är inte rätt tid för att vara feminist här, vi är alldeles för få tjejer, hon tittar oroligt på tolken. Här är det inte lätt att vara kvinnlig rappare, säger Shacki tyst medan tolken börjar på sin fjärde öl.
- Är det okej om jag går ut och röker? Det är rökförbud här inne, säger hon med ett leende och jag följer med.

Av Åsa Wikman 29 maj 2001 09:35