Vägen till Amerika

Anton Strid var en mycket envis man. Det han tagit sig för slutförde han alltid, om det så skulle kosta honom både liv och lem. Som den gången när han köpt en oxe på marknaden som var nästan lika envis som han själv. Oxen, vid namn Adolf, hade satt sig i sinnet att inte röra sig ur fläcken när stackars Anton skulle hem vid kvällningen. Om nu inte Anton varit den han var så skulle han nog med milt våld försökt förmå oxen att röra på påkarna, men nu satte han sig helt resolut ner och väntade ut oxen. Adolf verkade så lagom road av att ha en tjurskallig man sittandes på marken framför sig så efter en timme eller två avgick Anton med segern, han fick tillslut med sig oxen hem.

Visst han var envis som en oxe, ja t.o.m. envisare, men han hade alltid ett leende på läpparna. Ofta sa han att det inte finns några saker som är omöjliga, bara man ger sig den på att det går. Den här positiva inställningen gjorde honom mycket omtyckt, både bland kvinnor och män, och arbetsidog som han var hade han alltid något på gång.

1861 gifte han sig med Amanda som fallit för hans ljusa skratt och egensinniga natur. De var ett vackert par, Anton och Amanda. Hon var dottern till skomakare Johansson och med sitt vackra röda hår och söta leende hade hon snart fått Anton på fall. Men efter en tid blev det gladlynta paret alltmer dämpat. Amanda fick på kort tid tre missfall och blev allt svagare och oförmögen till det hårda kroppsarbete en gård kräver. Hennes make förlorade en hel del pengar på vansinniga affärer som han var bergsäker skulle ha gått iland om det skötts ordentligt. Vilket det nu inte gjorde och innan man visste ordet av var den lilla familjen Strid satta på bar mark. Deras prydliga lilla soldattorp som Antons far en gång byggt gick på auktion och likaså den oanvända grönmålade vaggan till barnet de aldrig fått.

De flyttade nu in till staden där Anton fick arbete på en konservfabrik och Amanda blev hjälpreda och allt-i-allo hos en skomakare. I november 1863 föddes deras dotter Svea och två år senare kom lilla Herman som snart följdes av Konrad. Nu var året 1866 och familjen Strid var trötta på stadslivet. Både Anton och Amanda hade bott på landet i hela sitt liv och det var där de hörde hemma. Pengar var dock ett problem. Deras små löner skulle räcka till en något förfallen bostad och till mat och kläder, inte till en ny gård. Men enligt Anton var inte det här något problem. Han gick med sedvanlig iver in i planerna på att skaffa pengar till ett torp eller liknande, medan Amanda håglös stannade hemma med barnen. Det var faktiskt de som från början väckte hennes intresse för Amerika. Både hon och Anton hade såklart hört talas om den andra kontinentens möjligheter, men inte riktigt tyckt att det var något för dem. En dag kom hon på Herman och Svea med att leka en helt ny lek. De gick på den lilla stigen bakom arbetarbostaden och gestikulerade elegant med smutsiga barnahänder.
"Vad gör ni för något?", frågade hon dem med rynkad panna.
"Jo, vi går på Amerikas gator av guld", sa Svea.
"Där är allting gratis och alla är jätterika", fyllde Herman i.

Amanda var ingalunda dum, hon förstod att gator av guld det finns ingenstans och inte heller finns det någon plats på jorden där allt är gratis och alla är rika på samma gång. Men nog började hon fundera och det dröjde inte länge innan hon tog upp det med Anton. Han var genast med på noterna, de skulle flytta till Amerika, möjligheternas land!

Det tog dem två års hårt arbete att betala igen alla gamla skulder och sälja av allt de ägde och hade. Med familjen och två koffertar lastade på en skranglig vagn åkte Anton en regnig dag till den stora staden Göteborg. Aldrig hade han sett så många människor på en och samma plats och det blev knappast bättre när de nådde Amerikabåtarna, där stod folk och trängdes som packade sillar. Larmet och all uppståndelse gjorde att de kom ifrån varandra, men en vänlig gammal dam hjälpte Konrad att hitta tillbaka till sin familj. Om inte hon funnits vet ingen hur det hade gått. Tillslut kom de i alla fall välbehållna ombord på det stora fartyget.

Familjen Anton Strid hade blivit tilldelade ett lite skrymsle nere på tredje klass i ett stort rum som de delade med hundratals andra hoppfulla Amerikafarare. Till en början samtalade man glatt med varandra. Men allt eftersom dagarna gick sjönk stämningen i takt med att folk spydde, bråkade och insjuknade i någon av de sjukdomar som började gå när människor lever så tätt intill varandra. Efter drygt en vecka dog den gamla damen som hjälpt Konrad och två små spädbarn. Anton stod allt som oftast vid relingen och spydde när han inte vårdade sin sköra hustru. Hon var inte frisk när de reste och inte blev det bättre av detta.

När man efter en och en halv månad äntligen skymtade land var glädjen stor, äntligen skulle de komma av denna hemska båt. Men landet de kommit till var knappt bättre än det de lämnat bakom sig. Det var ungt och friskt, men arbetslösheten var stor och rasmotsättningarna likaså.

Anton tog med sig sin familj till en delstat kallad Minnesota där en stor del av befolkningen var svensk. De fick hjälp att finna sig en bit mark de kunde kalla sin egen och snart hade familjen Strid gjort sig riktigt hemmastadd i det nya landet.

Amanda dog fyra år senare och eftersom en olycka sällan kommer ensam tog hon med sig Herman i döden. Detta blev ett hårt slag för de kvarvarande familjemedlemmarna, men de kämpade idogt vidare med boskap och veteodling. Den sjuttonde juni 1884 gifte Svea sig med Arthur, en präst med tyskt och indianskt blod i ådrorna. Detta blev början till slutet, hela Antons vetskörd brändes ner och hans hus likaså. Anton orkade inte kämpa mer, hans hustru var död, hans hem förstört av rasister och hans land så oändligt långt borta. Det han tagit sig för slutförde han alltid, Anton tog sitt liv i lågorna. Herman byggde upp gården och fortsatte sin faders arbete. Där bodde han ensam till sin död 1949. Svea dog i barnsäng under sin första och således sista födsel.

The Strid family is no more.

Av Louise Larsson 28 maj 2001 09:19