Att bygga på lögnen om en människa

Det sker blixtsnabbt. På bråkdelen av en sekund har vi skapat en bild av en person vi aldrig tidigare mött, eller vet någonting om. Det sker i de flesta möten vi får på bussen, i snabbköpskön, under promenaden eller när vi sitter i bilen på väg hem från arbetet. "Han ser ut som en typisk hustrumisshandlare", "Spritproblem, helt klart, hon har säker en flaska sprit gömd i ett linneskåp därhemma", "Den där stroppen tror att han är något", "Herregud, vad dålig klädsmak hon har, stackars hennes barn att behöva sammankopplas med henne". Ibland går vi djupare än så; "Jaha, så du har varit i Thailand och hämtat hem en städhjälp som tillåter dig att vara macho och som du nyttjar efter behag. Är du så himla rädd att möta en kvinna på lika villkor. Stackare!"

Dessa självtillverkade sanningar om andra människor verkar komma till oss automatiskt, och allt som oftast är de av negativ karaktär. Det negativa verkar också komma till oss per automatik. Jag brukar komma på mig själv, hur jag seglar iväg i fantasierna om andra människor. Ibland kan det vara roande att sitta på en parkbänk och skapa bilder av de som passerar. Det kan till och med förgylla en tråkig vardag att få ge utrymme för fantasin.

Men på senare tid har jag försökt fånga dessa tankar, och jag kan bara konstatera att det ofta rör sig om just negativa uppfattningar. Eller för att förtydliga det ytterligare: Jag har kommit på mig själv med hur skicklig jag är på att bygga på lögnen om en annan människa.

För vad vet jag egentligen?

Jag har också frågat mig själv varför det så ofta blir en negativ tanke. Och det enda jag kan komma fram till - lite motvilligt - är att det handlar om något sorts försvar. Det finns något som väcks upp i mig i mötet med andra, där det känns tryggare att, så att säga, kasta skit på andra för att själv framstå i bättre dager. Eller så kanske det ligger djupare än så; kanske är det flera generationers Jantelagstänkande som ivrigt slår igenom för att befästa sin position. Hur det än är med den saken så försöker jag förändra det negativa och inrikta mig på det jag tycker om, uppskattar eller ser som positivt hos de jag möter.

Även när den negativa tanken kommer - vilket den nästan alltid gör - så antränger jag mig för att vända den. Och det är en mer roande lek med fantasin än mitt negativa försvar. Det finns ju något som säger att det jag tycker om en annan människa säger mer om mig än om den människan. Och så tror jag att det är. Det skulle ju betyda att varje gång jag tänker en positiv tanke om någon annan så hamnar jag automatiskt i bättre dager själv. Utan försvar, utan fördömande.

Att förhålla sig på ett positivt sätt gentemot andra har också fött fram en spontanitet där jag stundtals uttalar mina tankar högt. Jag ger komplimanger. För visst är det så att du - precis som jag - kan tänka tillbaka på någon komplimang du fått och varje gång du plockar fram den så värmer den upp vilken trist gråkall morgon som helst.

Sanningen är få förunnat, men jag tänker fortsätta anstränga mig för att bygga på sanningen om en männsika, och lämna lögnerna i ett evigt vilande i graven bredvid Jante.

Så sant som det var sagt!

Av Per Poulsen 26 maj 2001 15:58