Kortnovell: Jordgubbsplockare

Gröna plantor, de flesta var nu utan jordgubbar. Runtom ett ständigt surrande av getingar. Tio meter bort gick Johan med sin korg. Den var snart full. Tio liter. Själv höll hon ett långsamt tempo. I alla fall idag. När hon började jobba så var hon duktigast av alla. Plockade mer än de som jobbat där tidigare säsonger. Plockade lika mycket som letterna. En av dem gick snett bakom henne. Han var harmynt. När hon vände sig om ibland kunde han stå och titta på henne. Hon visste inte vad han hette, de hade aldrig pratat, men hon brukade le åt honom. Han såg ut att vara i fjortonårsåldern, men påstod säkert att han var äldre. Han verkade så bortkommen. Fascinerad av allt. Kunde stå och titta på något och glömma bort arbetet, tills Krister kom och skrek åt honom. Hon hade till och med sett Krister ge honom en örfil över bakhuvudet en gång.

Shortsen var egentligen för små. Hon hade ändå gått ner under sommaren. Borde egentligen ha åkt in till stan och köpt nya, men de fick duga. Tidigare hade hon haft ett par avklippta jeans. De blev för varma så hon hade dem på kvällarna istället.

Det var dags att sluta. Dags att gå hem. Klockan var snart fem på eftermiddagen. Hon tog sin korg och la handskarna överst. Gick långsamt upp mot inräkningen. Krister stod uppe vid skjulet, det gjorde han alltid. Stod och vägde på disken och log. Det blev några hundra i alla fall.

På kvällen var hon ensam. Satt i dörröppningen ut mot gräsmattan. Förut kom Johan och hälsade på ibland. Det gjorde han inte längre. Han brukade ha med sig några vänner. De pratade och hon skrattade. Det var i början när allt fortfarande var nytt och spännande och hon var glad över pengarna hon fick.

Från det stora huset hördes röster. Krister och hans fru hade bekanta på besök. Rösterna blandades med det svaga ljudet från vägen. Mycket lastbilar på nätterna. På dagarna åkte turister förbi. Hundar hängde ut genom fönstren. Barn bråkade i baksätena.

Svetten från dagen hade torkat nu. Hon slickade sig längs armen och smakade på sältan. Reste sig upp. Stängde dörren. Låste. Kollade så att dörren verkligen var låst. Låste upp. Låste en gång till. Sedan gick hon till badrummet och tog av sig kläderna. Byxorna luktade starkt av kön. Skjortan luktade svett, men också jord och krossade bär.

Vattnet blev aldrig särskilt varmt. Strålen var egentligen alldeles för svag. Det gjorde inget. Det fick ta tid istället.

Hon tog på sig jeans och en T-shirt. Byxorna hade hon använt hela veckan, men tröjan var ren. Hon gick till dörren igen. Låste upp och satte sig på trappen.

I mörkret under trädet verkade det stå någon. Hon reste sig upp och trevade efter strömbrytaren till utebelysningen. Ingenting hände. Den hade inte fungerat på flera veckor. Det spelade ingen roll. Hon skulle inte se bättre ändå, skuggan var för långt bort.

Vem det än var som stod där rörde i alla fall på sig. Vände sig om och gick bortåt. Det kunde inte vara Krister. Han var större. Hon mindes hur han hukat sig i dörren. Hur han fyllt upp hela soffan, trots att han satt upp. Hon kunde fortfarande känna lukten av honom på sofftyget. Hans parfym, som ändå inte helt och hållet fick bort lukten av svett. Han var inte fet. Inte i ansiktet i alla fall, även om han hade en kula på magen. Han luktade alltid svett. Det gjorde alla här. Han hade kommit på besök för att berätta vilka regler som gällde. Även om han inte sa något som kunde anses vara otrevligt, så hade hon fått en känsla av att han hade andra motiv. Det kändes som ett intrång och så hade han klappat henne på axeln när han gick.

Det var kanske Johan som stod i trädgården. Men varför skulle han stå där borta? Hon ville inte ropa. Det kunde ju också vara någon från stora huset. Någon av deras gäster. Någon som inte orkade vänta i kön till toaletten och gick ut i trädgården istället. Det skulle vara pinsamt att ropa på någon som bara stod och pinkade mot ett träd. Hon betalade väldigt lite hyra. Inte ens tusen kronor i månaden och huset var fint även om det var litet. Det var väldigt vänligt av Krister att låta henne bo i Lillstugan, det hade hon fått veta. Letterna bodde på eget håll, i husvagn på campingen. Johan bodde fortfarande hemma. Han var ett år yngre än henne.

Det gick inte att se vem det var. Bara en vit T-shirt i ljuset från gatlyktan. Det kunde vara den harmynte pojken. Hon skulle kanske se honom tydligare när han gick förbi gatlyktorna vid vägen. Det såg ut som om han tittade tillbaka, men försvann sedan i mörkret. Hon tog ett par steg ut på gräsmattan. Hon var egentligen trött. Ville gå och lägga sig, men istället började hon springa. Sakta först. Några prövande steg över gräset. Hon hade inga skor på sig och det var fuktigt. Dörren stod öppen bakom henne. Hon blev förvånad över hur fort hon kunde springa. Det var bara de små upplysta fyrkanterna från husets fönster som hindrade henne från att trampa på någonting vasst. Träden i trädgården var stilla. Vägen avlägsen. Säkert hördes ljuden från huset fortfarande. Säkert var det så.

Hon kom upp på vägen. Gestalten var fortfarande en bit framför men hade stannat. Stod i skuggan mellan trasiga lampor. Hon tittade på honom. Stod stilla och kände stenarna på asfalten under fötterna. Han stod också still. Sa inget. Skuggorna i ansiktet gjorde att läppen såg ännu mer deformerad ut. Hon visste inte vad hon skulle göra, var till och med rädd att han skulle springa därifrån om hon närmade sig honom.

"Har du varit hos Krister?" Rösten lät konstig. Hon var fortfarande andfådd. Han gjorde ingen ansats till att svara. Kanske talade han inte svenska. Hon hade aldrig hört honom säga något. Han var bara ett magert skelett till pojke som arbetade vid sidan av henne ibland. Kanske hade han varit hos Krister och fått höra samma föreläsning som hon. Hon tog ett par steg mot honom. Han stod kvar. Armarna hängde längs sidorna utan att röra sig. Axlarna var smala. Han hade ännu bara en spinkig pojkkropp. Hon visste inte vad hon skulle göra. "Krister?" frågade hon och pekade mot det stora huset. Pojken var fortfarande tyst, men nickade. Det kunde betyda vad som helst. Att han visste att Krister bodde där eller att han hade varit där. Kanske hade han frågat efter pengar. Krister brukade klaga över att de kom och bad om mer pengar. "Money?" Hon visste inte om han kunde engelska heller, men det var värt ett försök. Rösten kändes ännu underligare nu. Han skakade på huvudet.
Hon gick tillbaka mot stugan. Hon skulle inte ha gjort det. Ansiktet kändes varmt. Hon hade vetat att det var fel redan när hon satte händerna i fickorna och drog upp plånboken. Från huset hördes fortfarande ljudet från Kristers fest. De skrattade. I fönstren såg man deras silhuetter.

Av Anders Erikson 22 maj 2001 09:19