Otrohet - det största sveket?

I dessa diskussioner stod jag självklart fast som i cement att jag aldrig skulle vara otrogen och att om någon bedrog mig så skulle jag göra slut direkt. Och jag skulle aldrig förlåta personen i fråga.

Innan jag träffade min första riktiga kille vågade jag inte ens vara i närheten av ett förhållande eftersom jag var så rädd att bli lurad, lämnad och bedragen. Jag såg till att inte bli ihop med någon för då behövde vi ju aldrig göra slut. Jag trodde nämligen inte att jag skulle överleva att bli lämnad och framförallt inte bedragen. För mig var det lika med döden.

Men en dag stod han där och vägrade gå med på att jag var en sån fegis. Så jag hade inget val. Vi blev ihop. Förhållandet var magiskt och varade i två år. Sen lurade, lämnade och bedrog han mig på det värsta sätt jag någonsin skulle kunna drömma om i mina taskigaste mardrömmar.

Ja, han var verkligen elak. Han ringde mig på kvällen för att fråga om jag ville hänga med ut. Jag sa nej för att jag skulle jobba tidigt dagen efter och för att jag kände att jag hade en halsfluss på väg. Så i stället bestämde vi att han skulle komma till mig senare på natten.

Mycket riktigt fick jag halsfluss och vaknade klockan fem på morgonen ur min feberdimma tre dagar senare och kände att något var väldigt fel. Han hade fortfarande inte kommit hem. Så trots att klockan var fem så tog jag telefonen och ringde till hans bästa kompis. Han hörde väl på min röst att det inte var läge att dra en dålig lögn. För när jag frågade var han sist såg honom svarade han rakt på sak att han låg han naken i en säng med en annan tjej.

Jag kände hur det svartnade för ögonen, hela min värld sviktade samtidigt som jag bara ville kräkas. Jag tror att jag gjorde det också. Jag lade på luren och så ringde jag två samtal till. Det första gick till den kille som var ihop med tjejen min kille varit otrogen med. Jag kommer inte ihåg vad jag sa men jag vet att jag levererade samma nyhet som jag hade fått samt namn och adress till min kille. Det andra gick till min kille, eller x-kille kanske man ska kalla honom vid det här laget. Han hade bara telefonsvarare på så det var den som fick ta emot mina extremt besvikna och sårade ord. Det enda jag kunde få ur mig var att det kändes som om jag hade blivit våldtagen.

Och på något sätt är det väl så. För att det känns som om någon har fullständigt hänsynslöst slaktat ditt inre, dina känslor och allt du någonsin trott var rätt och fel. Det konstiga är att trots att mitt hjärta var krossat i tusentals bitar och visst var jag hur ledsen som helst men jag överlevde.

Jag dog inte och jag kände mig inte så dum och utelämnad som jag trodde att jag skulle göra och trots att jag hade bestämt mig för att aldrig någonsin förlåta någon som kunde göra mig så illa så har jag gjort det. Och i dag sex år senare är han min bästa vän.

Så vad vill jag säga med detta? Jo, att jag har bestämt mig för att leva efter att människor är bra till de bevisar motsatsen, sen är de dåliga till de bevisar motsatsen igen.

Av Hannah Widell 21 maj 2001 17:32