Kortnovell: Söndagsvandring

Om man ska gå långt bör man ha bra skor. Skorna är det viktigaste plagget. Han tittade ner på sina. De var alldeles svarta och nypolerade. Lite grus och damm hade lagt sig över dem, det gjorde inget. Det var bara att stryka bort med handen när det blev vila. Fast vila skulle det inte bli förrän till kvällen. Den som inte tar hand om sina skor försummar det som är givet. Eller det som man har arbetat ihop. Det är en viss skillnad, även om prästen inte skulle hålla med. Eller Rhys, han som alltid ber till Gud när det är svårigheter såsom på söndag morgon efter en kväll på puben, stinkandes av fish and chips och med huvudvärk. Putsar han sina skor? Inte ens när han masar sig till kyrkan för att visa upp sina nya kostymer är skorna blanka.

Vägen kantades av stenmurar. Nere vid läkarens hus var den vitkalkad. Det hade han själv gjort och yngste sonen hade blandat putsen. Det gick alltid för sakta, men pojken var den ende som han kunde arbeta med. De andra barnen skrattade åt honom bakom hans rygg. Gjorde narr. Eller så darrade de av rädsla för livremmen.

Egentligen ville han inte lägga puts på läkarens mur. Han kunde gott ha den oputsad som alla andra. Fast som läkare var han väl för fin förstås. Liksom de andra sprättarna, som förut suttit och skrävlat och gormat om kriget. Nu satt deras fruar och stickade koftor till fattiga barn och pratade om fred och allt det hemska som hade varit. Egentligen borde man gått med i kommunistpartiet.
Han hade inte gjort ett sämre jobb bara för att det var den där osympatiske läkarens mur. Aldrig att han fuskade på ett bygge. Inte som den där Morgan som söp hela veckan. Som inte kunde hålla sig borta från flaskan ens uppe på ställningarna. Och som busvisslade på alla de unga flickorna som var på väg till skolan, själva visslandes på barnramsor. Flickorna som sprang ifrån pojkarna som jagade dem med kvistar. Samma visa varje morgon, först kom flickorna farande, sedan pojkarna med blåfrusna knän och kortklippta frisyrer

Hans egen pojke var väl inte bättre. Fast han steg upp tidigare och släppte ut hunden i ladan och lät honom jaga råttor mot betalning. Råttorna åt upp säden annars. Det var ett fasligt liv när hunden kom in bland alla djuren. Korna råmade och råttorna försökte komma undan. Förr eller senare blev de alltid upphunna. Ett bett över nacken och så var det slut.

Fast de slog pojkarna fördärvade, de där lärarna. De kom hem och hade blåmärken ner till knäna. Långa ränder över hela ryggarna. Flickorna gick de lindrigare åt. Men de sprang Morgan efter istället. Han kunde se att de blev generade och han hade sagt åt spolingen flera gånger. Fast det var svårt. När han blev arg var det svårt att minnas vad som skulle sägas. Orden försvann in i mörkret i huvudet och tungan stretade emot värre än vanligt. Han behövde vara lugn för att tala så att andra förstod, annars gick det inte alls. Det var väl pojken då. Han nickade i alla fall, så något gick väl in.

Hemma stod nog maten på ångvärme när han kom hem, men det skulle dröja. Han var knappast mer än halvvägs över andra berget. Snart skulle han svänga av och runda toppen och ta av åt söder. Ner mot havet. Det var bäst att gå iväg en bit, bort från nyfikna ögon. Annars kom de efter en och ville slå följe. Ta en söndagspromenad. De borde hålla sig till kyrkan. Själv behövde han gå ur sig gårdagskvällen. Det var likadant som varje vecka. Fredag och lördag, då satt han på puben. Söndag långpromenad. Ibland följde pojken honom en bit, men aldrig långt. Aldrig över första kullen. Själv behövde han gå längre. Det höll kroppen i god kondition. Han skulle aldrig bli som Morgan, eller läkaren för den delen. Väldiga bjässar av överväldigande fett. De var så feta att de knappt nådde skorna. Morgan var kanske inte så fasligt fet ännu, han var spänstigare än vad man kunde tro. Fast han var ju bara tjugofem. När han kom i mogen ålder skulle det bli värre.

Det hände att skosnörena gick upp. Det var de tjocka yllestrumporna som fick foten att glida mot lädret. Då vickade skon så att knutarna lossnade. Det gällde att slå dubbla slag. Hade han tunna strumpor fick han skavsår istället. Han hade en öm svullen punkt på tån, som han fått under kriget. Men om det mindes han endast mycket lite. Emellanåt fick han glimtar när han sov och drömde, men det var sällan som han kom ihåg något på morgonen. Fast Lily sa att han varit uppe på natten igen. Stått och skrikit och väckt hela huset. Allt det där var hans ensak. Hon kunde hålla sig till sitt. Sitta och skvallra över en kopp kaffe och samla in pengar till de fattiga, medan hennes egen son fick laga maten själv. Hon kunde hålla sig i kyrkan och nicka mot den feta läkaren och hans snipiga fru.

Över krönet och han kunde titta ut över dalen som redan hade börjat bli grönare. Det fanns inga stigar här uppe. Bara stenbumlingar och gräsbranter. Där nere låg slagghögarna och de svarta små husen. Bondgårdarna längs vägarna. Hade det sett likadant ut för trettio år sedan?
Det var väl 1917 han kom hem. Fast det mindes han inte heller. Eller hem förresten. Han hamnade på ett sjukhus i norr där han fick ligga ett år innan en granne kom dit av en slump och råkade känna igen honom. Han mindes en del innan däremot. Innan han hamnade bland smutsen och kamraterna. Där fick man lära sig att sköta ett par skor. Dåliga skor tog lika många kamrater som tyskarna. Ibland hade man tur. De blåste eldupphör och så gick båda sidor ut över fälten och tog hem de döda och sårade. Då kunde man hitta någon med bättre skor än en själv.

Så hade han själv hittats. Förmodad död, men han måste gett ett ljud ifrån sig eller så hade han rört sig, för de plockade honom från likhögen och la honom i en sjuktransport. Han var naken. Inga papper. Precis som när man föds. Det var som hans faster brukade säga. Att man endast skulle vara naken när man föds. Fast hon menade pengar förstås. Man måste ha pengar för att kunna ha kläder. Hon ville inte ge honom några, trots att hon tagit de pengar hon hade från hans far. Honom mindes han själv knappt alls, som med det mesta annat. Det fanns ett fotografi på honom någonstans. Han var också liten till växten och med mustascher. Han byggde också hus. Blev slutligen lurad av sin syster och förlorade allt. Det var därför han själv hade bott hos fastern när han var barn. Hans far hade ingenting kvar. Sådant kunde man se på skor. De som förlorat allt höll sina skor i bättre skick än andra. De spottade på dem och putsade dem. Var de lagda åt tjuvhållet så stal de skoputs. Skorna är det viktigaste plagget. Man blir inte naken med ett bra par skor.

Av Anders Erikson 21 maj 2001 14:40