Hennes syn på saken

35 år, barnlös och fortfarande på jakt efter ett förhållande som kan hålla mer än två månader, som kan ge livet sin menade mening och fylla alla de tomrum som poppar upp utan förvarning.

Värst är ändå den dubbla känslan av ensamhet. Först är den olidlig och tilldelad, nästa stund är den självvald och underbar. Och vem ska kunna passa in i den dubbelbottnade verkligheten.

Det är som att banta; den ständiga balansgången av vad som förväntas utifrån och den egna kampen med att acceptera sin kropp som den är. Fast det är klart, lite mer motion skulle inte skada. Och lite mindre rödvin. Och sena nätter. Och cigaretter.

Egentligen är det rätt bra. Utvecklande arbete, förstående väninnor, mysig lägenhet och skrattet och de blå ögonen och VIP-kort och en charm som får de flesta män att stanna upp och vilja vara med, och lidelsen att tillfredsställa. Men också tomheten, den förbannade tomheten som uppkommer efter varje möte, och tillbaka igen till början och börja om och locka och söka och stå ensam. Igen.

Den senaste varade i åtta veckor. Han älskade men brann utan förmågan att tända, som en kolmila nedgrävd i försiktighet, i avvaktande. Hans "Jag älskar dig", blev språngbrädan därifrån, som ett sista ultimatum det aldrig gick att leva upp till eller tillgodose. Kanske borde han ha tack för det.

Men sanningen är den att det inte hade spelat någon roll när och hur. Redan från första stund infann sig den ofrånkomliga känslan av att det aldrig skulle fungera. Inte med honom.

All gemenskap med honom var ansträngd och så fjärran från när det känns rätt så behövs inget ifrågasättande. I älskogen fanns tankarna där istället för längtan och i samtalen fanns längtan där istället för tankar. Längtan efter något annat, någon annan. Inte som honom.

Det var inte hans fel, för frågan är om den man existerar som kan leva upp till allt det som behöver fyllas ut? Frågan är om det går att finna det i någon annan som inte går att finna i sig själv? Det spelar ju liksom ingen roll att en är den rätte, när den rätte är fel.

Kanske borde kraven sänkas, kanske borde accepterandet infinna sig, kanske finns det ingen lycka, kanske kan kärleken växa fram med tiden. Kanske går det stänga av det som hela tiden kräver det bästa, det perfekta, och underbara och befriande och förlösande.

Sedan är det ju det där med barn, nej förresten, det får komma när det kommer.

Som allt det andra.

Av Per Poulsen 21 maj 2001 10:57