En förrädisk tro

Du dagbok.
Idag har jag inget gjort som varit utöver det vanliga. Kampen med att sprida det ljusa ordet sker fortfarande i det tysta. Mina vänner, de enda som någonsin tagit emot mig, börjar nu ana vem jag är. Lite har jag försökt berätta om vad jag är för något, men de kommer aldrig riktigt förstå förrän jag står där jag en dag kommer att stå.

Han höll den hårt, hårt. Svetten bröt fram i pannan på honom, han kunde knappt andas, och det kändes som att magen på honom när som helst skulle spricka med allt vad den innehöll, men han tog ett ännu fastare tag om den, och nu såg den nästan lite blå ut. Han hade bestämt sig. Denna gången skulle han inte förlora. Han peppade sig själv mellan de krystade andetagen: "Du ska snart få pissa, håll bara ut i tre minuter till." Det kändes som en evighet. Denna lek utsatte de sig alltid för när de inte hade något att göra. Han tyckte det var lika idiotiskt varenda gång och därför förlorade han alltid genom att vara den som först gav upp. Men nu var han trött på att bli kallad för mes varje gång han förlorat och han ville bevisa att han kunde så att han för alltid skulle slippa denna dumma lek.

Han hade aldrig kunnat hålla sig så här länge efter att ha druckit två liter Coca Cola tillsammans med två vätskedrivande tabletter. Tabletterna fick de från Eriks mammas medicinskåp. Hon var stor som ett berg, men enligt henne var det bara vätskebildningar.

30 minuter hade gått och nu hade de alla varit på toaletten och förklarat sitt nederlag. Erik, Ludde, Kalle och slutligen den som alltid annars segrat, Daniel. De kom ut en efter en men han satt fortfarande kvar. Imponerade satt de och kollade på sina klockor, rekordet var 33 minuter och han var på god väg. Med den 32:a minuten snubblande på sin sista sekund började de alla heja, och han fick till slut springa in på toaletten. Han kunde inte minnas att det någon gång varit så skönt att få lätta på sin blåsa. Han kom ut från toaletten och de skrattade alla Han såg på sina polare. Visst gjorde de meningslösa saker, men det var ändå dessa människor han såg som sina riktiga kompisar.

Men så hade det inte varit från början. Han var en ensamvarg som alltid strök runt bland smusslande människor. Hans mors rykte hann alltid före till varenda en av alla de ställen han flyttat till. Turnerandet bland nya skolor, hem och nya människor i en rasande fart hade lämnat djupa spår i honom. Trött på att förklara sig, sågs han av andra som en underlig typ. Med sin höga intelligens som många, trots hans fåordighet, upptäckte, gjorde han äldre människor illa till mods. Men barnen i hans egen ålder gjorde det bara till en ursäkt för att få frysa ut honom.

Ny i ännu en skola, var de efter bara två veckor i full färd med att visa honom hur mycket de avskydde honom. Fyra killar höll honom upp och ner med hans huvud nerstoppat i den spolande toalettstolen. "Dassa honom! Det jävla fiaskot!"

Han kunde bara höra en massa glåpord, killarna upphetsades än mer av hans lugna accepterande av hela händelsen och tog i allt hårdare. Plötsligt, efter att dörren snabbt slängts igen, släppte de taget. Utmattad och förvånad över att de hört upp med sin misshandel, hörde han i sin yra röster, en duns och ett jämmer. Gnuggande sina ögon såg han fyra killar. Tydligen hade de fixat så att mobbingen slutat, och han var dem tacksam, men visste inte riktigt hur kan skulle visa det. Men det löste Daniel. Han gick fram till honom och hjälpte honom upp på fötter och ända sedan dess hade han haft sitt eget gäng och vara med.

De fyra killarna hade länge gått på skolan, men hade nyligen hittat till varann. Med sin bråkiga natur hade de utan nåd sammanfösts av skolan. De kunde från början inte stå ut med varann, men i sinom tid hade allt gått upp för dem. De tillhörde inte den grupp av människor som byggde upp det skolan så väl ville stå för. Och från att varit de människor som förgäves tagit det första steget till ett möte på vägen, blev de, de människor som fullkomligt struntade i om det överhuvudtaget fanns någon väg att gå. Men accepterandet av andras handlingar, behövde inte betyda att handlingarna förlåtits. De fyra som höll ihop, visste var de hade både andra och varandra, och tryggheten som medfördes av detta betydde mer för pojkarna än mycket annat. Så de valde att vara för sig själva, skyddade från "vanliga" människor som sorterade in dem i fack efter deras bakgrund. Och nu fick också han vara med, vara med de människor som ansågs likasinnade honom. De utstötta, de som folk hade beslutat inte skulle få finnas.

Nu hörde de Eriks mamma från undervåningen slå i taket med sopborstskaftet. Det roliga uppe på vinden var nu slut, och killarna slog följe för att gå hemåt.

Han öppnade sitt fönster, och liten som han var, så behövde springan inte vara så stor. Han klättrade in. Det tog inte en lång stund innan stanken av cigarettrök, och korvos omhuldade honom. Tanken på att de skulle äta korv och potatismos igen, idag, som alla andra dagar, fick honom, trots den knorrande magen, att hellre svälja luft. Han bytte snabbt om till sin fläckiga pyjamas och kröp ner under täcket. "Linus... Linus min kära lilla pojke." Hans mors fruktansvärda andedräkt brände sig fast i hans näsborrar och han önskade henne långt, långt bort ifrån honom. Han låtsassov, och hoppades att hans fyllo till mor skulle lägga sig så att han kunde få ro.

Han var för henne konstig. Han var hennes egna och enda son, men hon förstod honom inte. Han talade med svåra ord och han gillade att läsa konstiga böcker, och som ett litet barn ville hon vara speciell för honom, men han ignorerade henne totalt och detta fick henne ibland att tappa behärskningen. Värst var det när han började tala i tungor. Då rabblade han på, på ett obegripligt språk, och sa åt sin mor att han kunde hela henne. Något som liknade epileptiska anfall kom över honom, men även efter att ha åkt upp till sjukhuset flera gånger, fick de aldrig någon diagnos på epilepsi. Han var speciell. Outbildad, och sedan långt tillbaka alkoholiserad, höll förtvivlan ett hårt grepp om henne.

Han visste allt detta och lite till, därför fick hans kompisar aldrig följa med honom hem. Hela hans mors uppenbarelse hade skrämt livet ur dem. Rädslan över att förlora dem var för stor. Och även om de börjat märka att han var sänd på ett unikt uppdrag, så ville han inget avslöja riktigt än. Det skulle komma en dag, en dag då alla människor på jorden skulle få veta vem han var.

Så en dag kom. Bollarnas hårda studsar gav ifrån sig små ljud på den heta asfalten. Sköra blommor trampades ner av hänsynslösa barns sandaler. Men allt stannar plötsligt upp och allas blickar från den stora skolgårdens alla lekande barn riktas upp mot den högsta byggnadens tak. Ur det bländande solljuset steg en tunn figur fram. Han slog ut sina armar och tittade upp mot himmeln. Länge står han så - orörlig. De innan lekande barnen samlade sig nu under byggnaden och en arg rektor började nu hota honom. "Kom ner nu! Vi har ansvar för dig här, och du får inte vara på taket!", skrek han.

Men Linus hörde inget. De ringde hans mor, och hon kom snabbt dit följd av ambulansen.

Fyrtio minuter gick. Ambulansen, modern och skolan förstod att han inte skulle komma ner i först taget. Efter många försök till att få ner honom självmant, gav de upp och brandmännen förberedde nu sina stegar.

"Jag är Jesus! Oförglömlig! Hjälten i både denna värld och nästa, utropade han. Med ett sorgeblandat glädjeskrik, skrek han högt. Länge har jag levat bland er, länge har jag accepterat er ondska. Men nu har jag kommit för att hjälpa er. Tag nu emot min hjälp, så ska ni alla få känna på evig lycka och kärlek."

De lyssnade noga på honom.

"Nu hoppar jag, och beviset för att jag är Jesus kommer att komma till er när ni ser att jag överlever."

Hans mors ögon vädjade, och ambulansens sirener tystnade. Med hans ögons sista svepning över den stora massan av folk som nu samlats försvann världen, jorden uti en dimma som han drog in med ett djupt andetag. Ett välbehag över att ha hela världen i sina lungor spred sig över hans kropp och med ens hoppade han. Under en tiondels sekund, eller kanske mindre, stannade allt upp. Tid och rum suddades ut, och alla kände det. Hans mor ramlade ihop.

Marken tog emot honom med ett dovt ljud. Dödens ljud. Och sipprandet av den röda vätska som flöt ut från hans inre, bekräftade likgiltigt att han inte var Jesus.

Av Nadia Jebril 21 maj 2001 11:54