Anja

Hon sprang hem till mig genom regnet, i t-shirt och utan skor, trots att det bara var fem plusgrader. Hon satt i min hall, på golvet, väntade.

Hon visste var nyckeln fanns, hon gick in men inte längre in än till hallen. Där satt hon när jag kom hem, genomblöt, huttrande. Jag gav henne torra kläder. Hon var liten och drunkade nästan i mina alldeles för stora jeans och tröjorRaggsockarna har hon nog fortfarande kvar. Sedan satt vi i soffan och drack te.

Jag träffade Anja genom min lillebror. Hon var två år yngre än jag och mycket söt. Eller vacker. Men det var något bräckligt hos henne, något som sa en att om man talade för högt skulle hon börja gråta, om man skrek skulle hon gå sönder. Hon ryckte till vid plötsliga ljud. Ängslig som ett mycket litet djur av något slag. Jag menade aldrig att skriva om henne, men jag verkar inte kunna låta bli.

Min bror presenterade oss för varandra, Anja och mig. Hon var fnissig och sexton år som alla hans andra vänner, jag kunde inte lagt mindre märke till henne. Men hon blev kvar när alla andra gick hem. Hon brukade bli kvar, dröjande, tvekande, som om det inte riktigt fanns något hemma att gå till. På sätt och vis var det nog så. Men det beror på hur man ser det. Hon blev kvar och jag förstod inte varför. Hennes skrattande sextonåringsmask föll bort i det närmaste omgående. Vi pratade. Hon blev allvarlig, rösten blev djupare och ögonen tittade rakt på istället för förbi. Det var då jag började tycka om henne.

Jag vet inte hur lång tid det tog innan hon berättade för mig, men jag tror inte det var mer än några dagar. Det kan också ha varit den kvällen. Jag minns inte riktigt, det flyter ihop. Och det är nog så att jag inte riktigt vill dela in den tiden i timmar, minuter, dagar. Det är lite för heligt på något vis. En aning heligt. Jag älskade henne.

Vi satt alltid hemma hos mig. Jag var aldrig hemma hos henne, inte en enda gång. Egentligen fanns jag inte ens. Hon berättade aldrig för sina föräldrar om mig, inte var jag bodde. Vi umgicks i hemlighet, men hon satt hos mig alla de där långa dagarna när det regnade och vi drack te. Alla de där dagarna när hon berättade allt som ingen annan visste. Sa alla hemliga ord som ingen annan fick veta.

Ibland skrek hon bara rakt ut i luften. Jag satte på mer vatten och log mot henne. Sa att hon skulle skrika så länge hon ville. Ibland grät hon. Då satt jag med hennes tunna kropp i famnen tills den slutade skaka, torkade henne i ansiktet och sa att det var okej. Att det inte var någon fara och vi skulle lösa allt. Hennes bräcklighet blev gradvis mindre synlig. Men jag visste att den var där. Det visste jag hela tiden.

Hon hade ofta ont i huvudet. Jag gav henne tabletter. Hennes föräldrar tog dem och skrek åt henne att hon var en jävla knarkare. Hon berättade att hon ibland kom hem och hittade sitt rum i kaos. Allt innehåll utrivet ur garerober och lådor, slängt över golvet. Som om han hade letat efter något. Sen sa han åt henne att städa upp.

Det gick inte så bra för henne i skolan. Hon kunde aldrig koncentrera sig, somnade ofta på lektionerna. Hon kräktes ofta. Ursäkta. Det blir lite fragmentariskt, men det var så det var.

Anja pratade polska med mamman på telefonen. Hon var arg, men jag förstod aldrig vad hon sa. Efteråt brukade Anja sucka. Långa, tunga suckar som verkade komma från botten av hennes existens.

Historien kom bitvis. Hon berättade om början. När hon var tolv. Hur han skrikit "jävla hora" åt henne. Hur han slagit. Hur han dag efter dag talade om för henne att hon förstört hans liv. Hur värdelös, äcklig, skamlig hon var. Hon grät aldrig när hon berättade det här. Ögonen tittade någonstans långt borta, aldrig på mig, mötte aldrig min blick.

Jag hade inga ord till henne, inte mer än jävla förbannade svin, vilket jävla as, förbannade förbannade värld. Jag kunde säg att det inte fick vara så, att det var åt helvete. Att han var sjuk, att det inte var hennes fel. När jag sa det ryckte hon till, förvånad.

Vi drack te och rökte cigaretter under fläkten. Jag berättade inte för min lillebror om allt det här. Vi hade vår egen värld i mitt vardagsrum med kokvrå. Det var bara vår värld och ingen annan släpptes in.

Hon kom alltmer ofta. Ibland funderade vi ut tortyrmetoder åt honom. Detta kulminerade efter att han brutit hennes handled. Den gången hon kom springande utan skor. Vi skulle ta en sopkvast och köra upp i hans röv med borsten först. Hyvla bort all hud med osthyvel och sedan skrubba köttet med salt. Vi skulle klippa av hans fingrar med en häcksax. Anja log när vi pratade så. Efteråt brukade vi skratta och prata om vanliga saker. Om allt utom honom.

De skulle till Polen den sommaren. Hälsa på släkten. Han hotade att lämna henne där. Lämna henne där så hon inte skulle kunna vara hora i Sverige, lämna henne på katolsk flickskola. Hon skulle minsann inte springa omkring och bjuda ut sig. Jävla hora. Nu hade Anja aldrig haft någon pojkvän, än mindre sprungit runt och bjudit ut sig, men det verkade inte spela någon roll.

I två veckors tid satt jag vid telefonen. Väntade. Väntade. Vi visste inte. Ingen av oss visste om hon skulle komma tillbaka. Jag hade gett henne pengar, hon hade gömt dem. Hon hade inget pass. Jag satt beredd att åka till Polen och hämta hem henne. Vi visste inte. Jag grät när hon äntligen kom och knackade på.

Vi pratade ofta om socialen. Det var för det mesta jag som tog upp det, för att pusha henne till att gå dit. Vi bestämde flera gånger att vi skulle gå dit och prata med dem, men kvällen innan brukade hon ångra sig. Säga att allt var bättre nu och att det kanske hade försvunnit. Att det var bättre att vänta och se, att allt nog hade rett upp sig. Ofta kom hon med nya blåmärken nästa dag.

Men det fanns så många skäl att inte gå dit. Mamman, stackars mamman som var så ensam och rädd, som inte skulle stå ut med att Anja svek dem, som kanske skulle hata henne sen. Att vi inte ens visste vad som skulle hända, om hon skulle bli fosterhemsplacerad eller hamna på nåt hem, vi hade ingen aning.

Det var så svårt att låta henne gå hem på kvällarna. Jag brukade följa henne, stanna gömd bakom buskar tills jag såg henne i sitt sovrumsfönster. Ibland visste vi båda vad som skulle hända när hon kommit hem. Hon förbjöd mig att ringa polisen. Jag ville göra det ändå, men det gick inte. Det var omöjligt att bryta hennes förtroende. Kanske gjorde jag fel, men det är ändå för sent att ändra på nu.

Det tog slut efter sommaren. Jag flyttade. Hon kunde aldrig komma och hälsa på. Vi kunde inte prata i telefon som vi pratat förr. Han satt alltid i närheten och lyssnade. Vi tappade kontakten. Jag ringde ibland. Ofta fick jag inte prata med henne trots att jag hörde hennes röst i bakgrunden.

Jag kom hem senare den hösten. Ringde henne. Hon kom gående som förut men hon hade blivit större, ansiktet var inte längre bara kindben.

Hon hade kommit hem en kväll. Han hade suttit och tittat på film, druckit sprit. Mycket sprit. Anja satte sig i köket, pratade med mamman. Lillebrodern hade kommit, kastat en tennisboll, om och om igen, på Anja. Tillslut blev hon arg. Hon sa åt honom. Från vardagsrummet hördes pappan, skrek åt henne att hålla käften. "Jävla hora". "Äckliga jävla hora".
Han tystnade. Filmen tog slut. Han gick upp och la sig. Så småningom, när hon var säker på att han somnat gick hon upp, gick mot sitt rum. Smög. Förbi föräldrarnas sovrum.
Han flög ut genom dörren. Kastade sig över henne. Skrek att hon förstört hans liv. Tog stryptag om halsen. Tryckte upp henne mot väggen. Hon kunde inte skrika. Fötterna nådde inte marken.

Detta blir till en film i mitt huvud. Bilderna gnanger. Jag hade kunnat hindra om jag gjort något tidigare. Hon kunde inte andas. Hängde i luften, sprattlade. Mamman kom upp, stod förlamad. Lillebror kom springande. Ring polisen! skrek mamma. Ring polisen! Och han ringde. Anja hänger i luften, blå i ansiktet. Kan inte andas. Inte skrika. Orkar inte sparka. Mamma slår pappa i ryggen. Slår och slår och slår. Sparkar honom mellan benen. Mamma som aldrig förut gjort något, som bara sett på, hon sparkar och sparkar. Han släpper slutligen. Anja trodde sig vara död. Ihopsjunken på golvet, orkar inte röra sig. Det har tagit all tid mellan tre minuter och år. Alla år samlade i ett stryptag.

Polisen kommer. Anja har blånader runt halsen, röd av gråt i ansiktet. Polisen kommer, två stycken, en man och en kvinna. Pappan skriker. "Ingen jävla kärring ska ta mig, ingen jävla kärring!" De trycker ned honom, brottas med honom. "Jävla fitta!" skriker han till den kvinliga polisen. De får in honom i bilen.

Han fick inte träffa henne mer efter det. Hon gick hos psykologer. Han kom ibland ändå, för att träffa lillebror. Det fick han fortfarande.

Jag träffade henne i julas. Allt bräckligt hos henne är borta. Hon har börjat skolan igen, börjat om. Det är inte så roligt men det är okej. Bättre än förr. Går kvar hos psykologerna. Det är något annat i ansiktet nu, en trötthet, men det är okej.

Av Johanna Bengtsson 21 maj 2001 09:54