Äkta vara

Vem som helst kan inte bli ens vän, så jag måste se mig som priviligierad som har vänner som också ser mig som sin vän.

Det är väl som den där historien om mannen som berättar att hans fru har stuckit med hans bäste vän och han uppgivet suckar; "Gud, vad jag saknar honom!"

För visst är det något speciellt med en vän, på något sätt är det som vänskapen tål så mycket mer än ett kärleksförhållande. Fast den föds ur samma kärna som kärleken så är den mer tillåtande, förstående och inte lika bunden vid tiden.

Jag har en vän som heter Mikael, och inte bara det att han är min vän, han är den mest äkta människa jag känner. Jag vill påstå att den äkthet han uppbär är en bristvara i vårt samhälle. Där livet mer kan liknas vid en snårdjungeln av ytlighet, falskhet och det ständiga jagandet efter "något annat", är det skönt att det ibland reser sig något som är äkta. Som en tusenårig ek står det där okonstlat och symboliserar trygghet och stabilitet.

Det är vänskap. Det bara finns. Utan ifrågasättande. Utan varför.

Och när jag ser tillbaka på min barndom, så kan jag inte undgå att se hur de åren som gått sedan dess har förändrat mig. Det spontana har blivit mer av tankar, det nyfikna har blivit mer av försiktighet. Den kärna som inte dömde, värderade eller skiljde ut har dolts bakom anpassning, bakom viljan att vara deltagare i intighetens spel. Som en överlevnadsmekanism.

Men när jag hamnar där kommer han och knackar på mitt skal och ger mig utrymme att våga vara här och nu och inse att det är gott nog. Ibland säger han emot mig, ibland håller han med, alltid med respekt. Han gör världen färgrikare, mer spännande och ja, mer meningsfull.

Med en vän som Mikael i livet, så gör det inget att pengarna är slut innan månaden är det eller att Ricky Martin släpper ytterligare en singel som kommer plåga sommaren ur mig. Det spelar liksom ingen roll...

Av Per Poulsen 19 maj 2001 22:11