Måtte djävulen ta bilprovningen!

Det ska villigt erkännas att jag är nervöst lagd och när dagen för besiktning närmar sig då bryter svettpärlorna fram i pannan. Till viss del beror min oro på tidigare traumatiska upplevelser vid bilprovningen. Jag har alltid haft bilar "på gränsen". Ni vet såna bilar man inte kan köra
förbi Lorenssons bilskrot i Algutsrum utan att undra om det snart är dags att sända bilskrället till plåtåtervinningen.

Men själv är jag för feg för att fatta ett sånt beslut. Det överlåter jag åt bilprovarna. Genom att ge tummen upp eller tummen ner är det dom som dömer villkorlig frigivning efterkontroll eller dödsstraff Lorenssons.

Samtidigt måste jag erkänna att jag är väldigt fäst vid min trogna bil som jag upplevt så mycket tillsammans med.

I onsdags följde jag min gamla Saabs dödskamp. Den rostiga skönheten hostade lite lätt när besittningsmannen satte för slangen på avgasröret. Trots två flaskor K-sprit i tanken flög mätaren i topp.
- Hm, noterar bilprovaren.
Och då vet inte jag åt vilket håll jag ska titta. Det är ett problem jag har hos bilprovningen. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Man vill inte verka för efterhängsen bilprovarna. Samtidigt vill man inte verka oengagerad. Samma osäkerhet med klädvalet. Om jag kommer finklädd kanske bilprovaren tror att jag gott kan ha råd att rusta upp bilskrället. Men om jag däremot kommer slasigt klädd kanske bilprovaren tycker att "här kommer en slarver som måste statueras exempel på".

Värst av allt är när besiktningsmannen tar fram hammaren och bankar så det dånar. Det gör lika ont i mig som i bilen. Rosten bildar högar på golvet. Möter en medlidsam blick från en annan bilägare som får en gammal Volvo testad på banan intill. Vi är i samma situation och förstår varandras förtvivlan till fullo.

Det är ungefär då som fläkten pajar. Fläkten som faktiskt är en av de få grejer som annars vanligtvis funkar på min bil börjar tjuta så att alla på hela bilprovningen vänder sig åt vårt håll. Det är lagen om alltings jävlighet att bilen ska svika just när den inte får svika.

Förra gången var det vindrutetorkarna som gav vika just som jag skulle rulla in på bilprovningen
- Det där låter inte så bra. Och dessutom är EGR-ventilationen sönder. Men det fixar du lätt, tillägger bilprovaren uppmuntrande.
- EKG-ventilationen... visst, inga problem, svarar jag som förstås inte har en susning om vad det är för något han pratar om.

Egentligen gör säkert bilprovningen mig en tjänst genom att varna mig för bilens brister. Men visst tusan håller man tummarna att den ska gå igenom och man ska slippa länsa bankkontot inför återkontrollen.
- Skyddskåpan till höger fram saknas. Det är inget du behöver ombesikta, men du bör åtgärda det, säger besiktningsmannen.
- Självklart, säger jag, vänder bort huvudet och väser ur mungipan så att han inte hör det.
- Om det inte kostar pengar...

När besiktningen är över och jag står med det välfyllda protokollet i näven ställer jag till sist i vanlig ordning frågan:
- Är det värt att lägga ner pengar på den här bilen?
Besiktningsmannen tittar på bilen och funderar. Både bilen och jag håller andan. Så kommer svaret som får både mig och bilen att dra en suck av lättnad:
- Jo, jag tycker det är värt att åtgärda felen.

Samtidigt. Varje gång jag lämnar bilprovningen finns där ett litet tvivel som gnager i bakhuvudet. Tänk om bilprovningen och bilverkstaden är i maskopi...

Av Peter Boström 18 maj 2001 11:31