Ett steg fram och två tillbaka

Det var en glad överraskning, lagom till kvällskaffet, när jag såg reportaget om en tredjeklass nånstans i Sverige som fått ett bidrag på femtusen kronor som de till hösten när de går i fjärde klass bland annat ska använda till att införa ämnet feminism på schemat.

Jag tar ett glädjeskutt i soffan och spiller kaffe överallt. Jag blir alldeles tårögd av rörelse när jag ser några tjejer och killar från klassen prata om att feminism är till exempel att män och kvinnor ska ha lika mycket betalt om de gör samma jobb.

Jag blir varm och får en klump i halsen som vanligtvis bara infinner sig när min dotter och hennes klass uppträder i skolan. Äntligen, tänker jag, äntligen nån som har fattat nåt! Detta är ju jättestort. Feminism på schemat, det är ju fullständigt lysande. Med ett drömskt leende och tankar om en perfekt värld sjunker jag tillbaka i soffan och en värmande bomullskänsla av att det faktiskt går att förändra saker och ting sprider sig i kroppen på samma sätt som varm choklad en riktigt kall vinterdag.

Då uppenbarar hon sig, skolvärdinnan. Hon sitter där, i teven, och säger att "ja, vi ska ju inte kalla det feminism, vi vill ju att det ska vara nåt som alla kan ställa upp på" eller nåt liknande. Andemeningen är iallafall att, visst kan vi lära ungarna att man ska lika lön för lika arbete, men feminism, nä nä, där går gränsen.

Den uppmärksamme tittaren efterlyser givetvis en rapp och begåvad reporter som följer upp med frågan vad hon menar är feminism och framförallt varför det ordet inte får användas. Men icke, man får inget svar på vilka fasansfulla saker feminismen står för som gör att inte "alla" kan ställa upp på det.

Här finns en skola som skulle kunna bli banbrytande vad gäller upplysning och utbildning av feminsim, jämställdhet och jämlikhet. Tänk vad coolt med en massa nioåriga tjejer och killar som går omkring och skanderar feminisktiska slagord. Underbart. Andra skolor skulle följa efter, med en liten ekonomisk morot givetvis, men det mesta idag har ju ett pris, so what. Så när mina barnbarn går i fyran så finns feminism inskrivet i läroplanen sedan många år tillbaka, det är lika naturligt som att lära sig svenska och historia.

Om det nu är så att det finns föräldrar som är emot att deras barn tar del av lektioner som går under namnet feminism så tycker jag att lite av pengarna får sättas av till att utbilda dessa oupplysta stackare. Barnen ska inte behöva lida för att de har trångsynta och inskränkta föräldrar.

Och du, skolvärdinnan, om du läser detta, skriv gärna och berätta vad du tycker är så hemskt med feminism.

Av Kajsa Kallio 18 maj 2001 10:52