... de spetsiga hörntänderna glimmade

Solen skiner. Hon kan höra barn leka. Gardinerna är fördragna. Hon ligger i kistan med slutna ögon. Allt är svart, allt är mörkt. Hon öppnar ögonen och skrattar. Vansinne och förnuft som för länge sedan flytt ekar i det dystra huset. De spetsiga hörntänderna glimmar.

Det började för många, långa år sedan. Hon var bara tolv år och allt tedde sig så enkelt. Johan hade frågat chans och glädjestrålande hade hon svarat ja. Fröken tyckte att hon var duktig och flickorna stod på kö för att få leka med klassens populäraste tjej. Hennes hår var långt och ljust. Hon var liten och spenslig med klara blå ögon och hennes namn var Magdalena. Livet lekte. Men annat skulle det bli. Sommarlovet kom och det blev dagar fyllda av romans. Johan var intelligent och attraktiv, och det bästa av allt; han hade bara ögon för henne. Som allt annat roligt tog även lovet slut och första högstadiedagen var kommen. Hand i hand gick de till lektionerna, Magdalena och Johan. I ett mörkt hörn av korridoren stod Bosse, nians mest fruktade och respekterade kille. Han följde det unga kärleksparets gång med blicken. De spetsiga hörntänderna glimmade.

"Du, vänta lite!" Magdalena hade precis pussat Johan hej då och var på väg hem från skolan. Lyckan och glädjen tycktes sjunga i träden. Men hon hade inte gått långt förrän lyckan förbyttes i en bestämd känsla av att vara förföljd. Men varje gång hon vände sig om såg hon inte skymten av någon.
"Äsch, det är nog bara inbillning" mumlade Magdalena tyst för sig själv, men kunde ändå inte låta bli att då och då nervöst se sig om över axeln. Det var då Bosse klev ut ur skuggorna och när han ropade på henne glimmade de spetsiga hörntänderna.

Rädslan tog stryptag på Magdalena. Fötterna vägrade att röra sig. Hon stod stel och väntade på honom.
"Hej" Rösten var kall och hård. Död. Hjärnan ropade desperat;
"spring, spring", men hon stod kvar.
"Jag vill kyssa dig. Du är så vacker, Magdalena." Tungans nekande svar blev just ingenting annat än en tanke. För rädslan hade förlamat henne. Därför stod Magdalena kvar och hon såg de spetsiga hörntänderna glimma.

Det är så mörkt
Inte den svagaste skymt av ljus
Jo där!
Famlar
Griper
Ljuset skyr mig
Inget hopp kvar
Bara nattsvart dyster rädsla som tränger sig på.

Nästa dag var Magdalena tillsammans med Bosse. Johan stod bortglömd kvar i ett hörn och såg på dem. Och han kunde se de spetsiga hörntänderna glimma.

"Vad händer med mig?" Magdalena förstod inte sin plötsliga dragning till Bosse. Bara namnet borde fått folk att hålla sig borta. Och det gjorde de. Bosse hade inga vänner och inom kort försvann även Magdalenas, till och med hennes pojkvän, Johan. Men hon hade ju Bosse. Magdalena log när hon tänkte på sin själsfrände. Och de spetsiga hörntänderna glimmade.

Många år har gått sedan dess. Magdalena är vuxen nu och Bosse har varit borta ur hennes liv länge. Hon har börjat vänja sig vid att aldrig se sin spegelbild, att svettas blod och den ständiga rädslan för vitlök och sol. En enda glimt av solljus på hennes bleka hud skulle betyda döden. Den slutgiltiga. Men hon ler när hon tänker på att om inget oförutsett händer kommer hon att leva i evighet. Och de spetsiga hörntänderna glimmar.

Den känns som en vän nu
En kär gammal bekant
Mörkret
Hatet
Ensamheten
Den omsluter mig
Och vyssjar mig till söms

Hon är på besök i sin gamla hemstad. Hungern tränger sig på, dags för jakt... eller... kanske... ja! Magdalena ler när hon tänker på det och de spetsiga hörntänderna glimmar.

*Pling Plong*
Han öppnar dörren, lika snygg som förr.
"Hej Johan" säger Magdalena och de spetsiga hörntänderna glimmar.

SLUTET GOTT, ALLTING GOTT

Av Louise Larsson 17 maj 2001 09:38