De ansiktslösas revansch

Detta är ett svar på Annica Albertssons artikel "Maskering hindrar de vanliga från att demonstrera".

Bakom masken kan vem som helst dölja sig. Alla sanna hjältar använder sig av en mask: Batman, Fantomen, Zorro och, på senare tid, demonstranter.

I början av nittiotalet när den militanta antifascistiska rörelsen började få fart så fick man problem. Man hade tröttnat på nazistiskt våld och började sakta men säkert att driva bort nazisterna från gatorna. Flera allvarliga våldsbrott och ett antal dödsmisshandlar och mord låg bakom. Reaktionerna mot militansen lät inte vänta på sig. Den så kallade kålsuparteorin lanserades i media. Folk som slogs med nazister var egentligen lika goda kålsupare som nazisterna. Det hela passade bra in i bilden av nazister som bråkstakar från splittrade familjer. Det var en gäng- och ungdomsfråga. Alla inblandade var egentligen bara missanpassade pojkar. Att det inte kunde röra sig om en seriös politisk rörelse åt något håll var man överens om. Antifascisterna hade ju maskering och nazisterna var ju, tja, nazister och de hade väl ingen möjlighet att göra comeback?

Nu sitter jag och tittar på nyheterna och ser att extremhögern visst har gjort comeback. Starka fascistiska partier verkar finnas i alla länder. Det är något med kålsuparteorin som inte håller. Dels eftersom fascisterna nu fått på sig slipsen och spankulerar i maktens korridorer, men också eftersom antifascisterna visade sig vara samma slags människor som alltid gör motstånd.

I media och samhället i övrigt kunde man lätt få en bild av nazisterna som odödliga monster. De var gatans kungar och de odlade sin våldskultur. Medelklassens recept mot nazismen var att "vända dem ryggen". Om man inte låtsades om dem så skulle de försvinna. Beväpnade med kålsuparteori och strutsteknik kunde man lugnt fortsätta med sina liv.

Bland punkare, invandrare, husockupanter och homosexuella såg situationen annorlunda ut. Vända ryggen till var inte ett alternativ, för man riskerade bokstavligen talat att få en kniv i den. När lasermannen härjade som värst skulle det sjungas We shall overcome, tyckte Friggebo. Jag låter det illustrera skillnaden i perspektiv.

1994 träder en rörelse i Mexiko fram. EZLN kallar den sig, eller Zapatisterna. Över en nyårsnatt ändrar de den politiska bilden i Mexiko. Deras förgrundsgestalt kallar sig Subcomandante Marcos. Han framträder i skidmask och med en pipa i munnen. Automatkarbinen är aldrig långt borta. Men det han säger verkar inte så farligt. Det är till och med så att Stina Lundberg kan åka och prata med. Han skriver en barnbok också, The Story of Colors. Budskapet är tydligt: det är något fel i världen, nu får det vara nog.

Mannen bakom masken är inte viktig. Han kan vara vem som helst av Zapatisterna. Han kan heta vad som helst. Makten gör sig stort besvär för att ta reda på vem han är. De kommer fram till att han heter Rafael Guillen och är universitetslärare. Vem bryr sig? För de förtryckta indianerna i Chiapas är han ingen annan än Robin Hood. Personen bakom är oväsentlig. Det är masken som är huvudperson.

Åter till Sverige.

Demonstranter faller generellt sett in i tre kategorier i media:
1. Unga bortskämda pojkspolingar med rosa hår och medelklassbakgrund
2. Unga bortskämda flicksnärtor med rosa hår och medelklassbakgrund
3. Luttrade och våldsälskande veterandemonstranter det har förekommit rykten om att denna kategori tar betalt för sin aktivism, de är så kallade proffs

Maskeringen kan inte helt tvätta bort den bilden. Vad media skriver har vi vanliga dödliga lite kontroll över vilket jag antar var en av anledningarna till att Sourze startades. Men masken säger att det inte spelar någon roll vilka aktivisterna är och vad för hårfärg de har. Den säger att det inte handlar om inte våga stå för vad man tycker, utan att de enskilda personerna är oviktiga. Det är istället deras handlingar som är viktiga.

Men masken är också pragmatisk. Den skyddar den enskilde aktivisten från att bli identifierad och för en aktivist är inte det helt oviktigt. Masken kan skydda mot långa fängelsestraff för uppvigling eller våld mot tjänsteman. Den kan också skydda mot trakasserier eller problem med media, arbetsgivare eller meningsmotståndare.

Jag vet att det här är ett ovanligt sätt att tolka maskeringen på. Det beror på att media inte har intresse av att göra det. Masken är egentligen anonym. Den är vad vi gör den till. Det är just anonymiteten som är dess styrka. Den är inte det hot mot demokratin som media försöker få den till. Det är den andra typen av anonymitet som utgör hotet mot demokratin. Anonymiteten hos de som makten trampar på. De ansiktslösa i flyktinglägren eller bland de svältande. Genom masken får de förtryckta en talan. De kan inte längre avfärdas på grund av kön eller hudfärg. Bakom masken är vi alla lika.

Rädslan för masken kommer från det okontrollerade i den. I många kulturer har man använt masken som ett sätt att byta skepnad. Ett sätt att förvandlas till någon annan. Det kan verka hotfullt och det är det väl egentligen också. För det som hotas är världsordningen. Det är en värld i förändring och helt plötsligt börjar maskerna få röster. De börjar förvandlas från huliganer till frihetshjältar och flickan med det rosa håret blir nu helt plötsligt en ny Robin Hood.

Det visade sig nämligen vara så att hennes rosa hår var oviktigt. Istället var det vad hon sa och gjorde som var väsentligt.

Av Anders Erikson 15 maj 2001 09:29