Lökberusad och knäckt näsben del 2

Nästa morgon stod vi som vanligt i led efter bokstavsordning framför klassrumsdörren. Magister Engberg kom spatserande som vanligt i sina träskor, Lee-jeans och rutig skjorta, fast med en välbekant påse under armen. Vi blev rädda både Tapani och jag, men undvek ögonkontakt. Vi visste aldrig hur vi skulle titta på varandra i sådana lägen.

När vi kom in i klassrummet var rutan lagad och inga lökar låg på golvet. Vi satte oss i bänkarna, och omedelbart rusade magister Engberg fram till Tapani och drämde kassen på hans bänk så det sprutade lökskal på golvet kring hans bänk.
"Kan du inte läsa?"
Han syftade på att kassen hade "Tapani" klottrat på sig - innan den blev belamrad med lökar hade den nämligen tjänat som gymnastikpåse till Tapani. Tapani dementerade hans påstående, och hävdade att visst kunde han läsa. Bra dessutom. Det visste jag, för han hade lånat mina Rudyard Kipling-böcker, som var fulla av hörnvikningar. Jag hatade hörnvikningar.

Magister Engberg kokade av ilska och kontrade attentatet med både kvarsittning och påringning hos föräldrarna.
Kriktor förstod inte riktigt vad som hade hänt, men antog att det hade något med Tapanis pricksäkerhet att göra. Jag sade ingenting, men det gjorde Engbergs blickar som han ömsom sände mot mig och ömsom mot Tapani. Han kunde ju omöjligtvis binda mig vid detta, mitt namn fanns ju inte på påsen. Jag var lite rädd för att antingen Tapani eller Kriktor skulle säga något opassande, för man visste aldrig riktigt vad som kunde hända om man inte passade munnen när magister Engberg blev arg. Han hade ju aldrig attackerat någon elev, men ibland kändes det som att det låg i luften. Än hade vi inte kunnat läsa av läget på den punkten, vi hade bara vistats i klassrummet i några minuter. Ingen visste vad som var i görningen.

Jag sneglade lite på Tapani som var den enda som inte kunde hålla sig stilla. Han satt och pillade på en linjal och jag bad honom med mina blickar att sluta. Tyvärr hade han inte mod att låta ögonen sträcka sig ovanför bänkens kant, han ville definitivt inte se magister Engberg i ögonen nu. Hans pillande med plastlinjalen gav efter sig lite osymmetriska och småslamriga ljud.

Magister Engberg stod mycket riktigt framför Tapani, och visst tittade han på vad han gjorde. Han stod där utan att säga något, nästan som om han höll på att fundera ut vad han skulle säga. Tillslut kom det, som en stympad mening:
"Släpp linjalen, Tapani."
Tapani släppte linjalen. Tyvärr gjorde han som magister Engberg sade ordagrannt; Tapani sträckte ut armen vid sidan av bänken och släppte linjalen. På golvet.

Det var som att magister Engberg såg sin egen svaghet i Tapanis ögon, eftersom han ignorerade honom, och vad han sade. På bara några sekunder tappade magister Engberg masken, nästan bara för att han själv tidigare inte kommit på vad han skulle säga, och det fick Tapani lida för. Att släppa en linjal på golvet brukade inte vara så farligt, men som nu när magister Engberg råkat blotta en av sina dolda sidor som visade sig vara av bristfällig verbal karaktär i stressade situationer, var det inte en helt oantastlig handling.

Den här gången fick hela klassen ta på sig bestraffningen. Av någon anledning avskydde hela våran klass fotboll. Av någon anledning älskade magister Engberg fotboll. Jag har inte lyckats reda ut sammanhanget det sammanhanget ännu.
Vi blev utvisade ner till fotbollsplanen för att träna straffsparkar. Magister Engberg lugnade ner sig en aning när han fick komma ut i friska luften. Vi gick på led bakom honom, jag gick nästan längst bak, och hörde hur hans träskor med eftertryck ekade mot asfalten. Ja, han var fortfarande arg.

Innan vi gick ut hade han hunnit med att bryta av Tapanis linjal och skrika lite, men ingen vågade hålla för öronen. Han lyfte dessutom upp Tapani och dängde ner honom i stolen igen, som om han hade tänkte att prygla upp honom mot väggen och ge honom en ordentlig omgång, inklusive knäckt näsa. Men han behärskade sig, förmodligen skrämde han sig själv lika mycket som Tapani som hela klassen.

Hur som helst kändes det bättre att vara utomhus, där var han tvungen att behärska sig, för där omkring kunde ju alla se vad som försiggick. Jag tror inte någon i hela klassen var speciellt rädd för vad som skulle kunna hända, snarare var alla uttråkade över bestraffningen. Vi skulle ju slå straffar. Turas om att vara målvakt. Till att börja med skulle alla skulle stå målvakt en omgång, det vill säga alla i klassen skulle slå en varsin straff på en person, som sedan skulle bytas ut till nästa, etcetera. Magister Engberg var själv med och sparkade in straffar. Vi var givetvis tvungna att spela under tystnad.

När det blev min tur gick jag fram långsamt och med tunga steg. Gillade inte att stå i mål, som alla andra. Det var inte det att jag var rädd för bollen, för ingen slog speciellt hårt utom magister Engberg. Jag gillade inte gymnastiken heller - varför måste bestraffningar alltid ha med sport att göra?

Efter en stunds sparkande lugnade han ner sig och började kommentera våra staffsparkar, och hur vi skulle kunna förbättra dem. Ibland hoppade han in och instruerade och i vissa fall berömde han.

Kriktors tåfjuttare rullade fram, och jag tog emot den med en hand. Magister Engberg var inte sen att vara framme och visa.
"Neeej, så här ska du göra."
Magister Engberg tog sats och brände av ett skott som var ämnat att hamna i krysset. Jag hann knappt reagera eftersom jag stod lutad mot ena stolpen efter Kriktors skeva straff och stod således precis under det övre hörnet i målburen där magister Engberg hade tänkt placera bollen.
Jag såg mig inte som speciellt snabb eller instinksfull, men agerade efter denna situation som alla andra. Visst ville jag fånga bollen, det var inte frågan om det. Det var bara det att det gick så snabbt att jag inte hände med.
Ja, jag fångade bollen, och det bör poängteras att magister Engbergs straffsparkar är ganska hårda.

Jag hoppade inte så högt. Bollen träffade mig på näsan. Jag hann knappt reagera förrän jag låg i målburen med nätet under ryggen och en blödande näsa. Jag tänkte direkt att han måste ha gjort det med flit, om jag nu kunde tänka just då. Jag kanske tänkte det senare. Det sved i hela ansiktet och kinderna hade tillfälligt förlamats. Magister Engberg sade ingenting, men bar mig till sjuksysterns rum, som i sin tur skickade mig till närmaste vårdscentral. På vägen dit svimmade jag.

När jag vaknade var näsan fullproppad med levrat blod och jag behövde inte gå till skolan på resten av veckan.
Jag fick senare veta att de stoppat in kokainpinnar i min näsa för att bedöva smärtan när de skulle korrigera den. Det mesta hade tydligen blivit snett därinne, för han sparkade ganska hårt, magister Engberg. Han ringde och förklarade sig för mina föräldrar, så att inga missförstånd skulle uppkomma, med tanke på den ödesdigra dagens tidiga händelser. Hela historien med lökarna och fönstret föll efter helgen i glömska, och magister Engberg grävde inte mer i det.

Veckorna efter olyckan sprang jag omkring med näsan i ett stort paket, och jag minns att det kliade som fan, både i och på näsan.

Några år efter att jag slutat skolan träffade jag magistern i förbifarten. Vi hälsade på varandra snabbt och formellt, utan några som helst känslouttryck. Jag har för mig att han dessutom luktade aningen sprit. Men det snabba mötet satte vissa spår. Jag kunde inte sluta förbryllas över att jag nu uppfattade honom som så liten till växten. Han hade ju trots allt fått några år på nacken sedan jag hade lektioner med honom, och jag hade också växt en hel del. Men så liten?
Men å andra sidan, det var ju Pinochet också.

Av andreas åberg 14 maj 2001 16:08