Lökberusad och knäckt näsben del 1

När jag var elva år gammal fick jag näsbenet knäckt av min klassföreståndare. Han titulerade sig magister Engberg och helst skulle vi elever göra detsamma.

Egentligen ville vi nog bara att det skulle bli sommar. Att få sluta tänka på de där hemska engelskalektionerna, när magister Engberg tvingade oss att läsa hans egenkomponerade, slumpvals styrda ramsor som innehöll engelska prepositioner. Man fick hålla på tills man gjorde rätt. Ganska ofta började någon gråta, men det var okej.

Alltid bultade hjärtat snabbare på de lektionerna än de timida geografilektionerna med lärarvikarien Leila, som inte orkade uppehålla någon form av diktatorisk undervisning.

Vi tänkte på sommaren. Vi ville ifrån den form av inbillad vuxenvärld som magister Engberg stämplade i oss att vi var väl inbegripna i. Vi trodde ju att det alltid skulle vara så. Vi trodde att man fick ont av chefen när man hade ett jobb. För nu var det ju magister Engberg som var chefen.

Efter att jag, Kriktor och Tapani tillbringat en eftermiddag med tv-spelande i Tapanis källare hittade vi en kasse med ruttna lökar i jordkällaren, som var belägen bara en vägg från tv:n. Det var en sån där gammal ICA-kasse, med hål i. Jag skar upp en lök med min fällkniv för att se hur den såg ut inuti. Tapani gick ut och fortsatte tv-spelandet, medan jag och Kriktor tittade in i löken.

Den var inte som en vanlig lök. Förmodligen hade den bara stått för länge, den luktade jord och mögel och var helt mjuk. De sötstarka dofterna den utsöndrade ville berusa oss. Vi började skratta, och blickarna vi gav varann sade att detta var ytterst fånigt, vilket Tapani hårt instämde med i sina kommentarer framför sitt inbitna spelande av Metroid. Han hade kommit långt i spelet, och ville inte sluta.

Jag klyftade upp löken i sex bitar, och tvingade i Kriktor två bitar, som han svalde ner med sockerdricka. Jag var fullt övertygad om att vi skulle bli fulla. Vi letade också efter lättöl, men fann bara en back med clubsoda. Vi fick inte ta den för Tapani. Hans pappa skulle ha den till groggen.

Vi blev berusade. Kriktor kräktes inne på toaletten, under överinseende av mig och Tapani, som fann att Kriktor hade ätit ris. Mellan kräkkaskaderna förklarade Kriktor med tårade ögon att han förmodligen blivit magsjuk. Jag hörde inte riktigt vad han sade, men var övertygad om att hans tårar i ögonen måste ha kommit från löken.

Tapanis mamma kom hem medan Kriktor kräktes med öppen dörr. Hon sade att Kriktor blev tvungen att gå hem. Han måste ha blivit magsjuk! Vi tvingades att ledsaga honom på vägen, för att hon hävdade att han kunde gå vilse. Man var nämligen vimsig i huvudet om man var magsjuk.

Eftersom vi lämnat dörren till jordkällaren öppen spanade Tapanis mamma in där för att se efter om det fanns några spår kvar efter vad vi hade haft för oss. Tidigare hade hon nämligen ertappat oss med diverse andra sysselsättningar som hon i allra högsta grad fann opassande och förklarade för oss med rosiga kinder att vi var för små för sånt. Denna gång såg hon lyckligtvis bara påsen med lök, och fann det tämligen harmlöst. Det enda spår som överhuvudtaget kunde leda till att hon listat ut att vi ätit löken fanns i min ficka. Både fällkniven och de uppskurna lökbitarna.
Hon gick snabbt, och med svettig rygg efter att väntat sig det värsta, in i jordkällaren. Hon tog upp en lök och tittade med äcklad min och skrynkligt ansikte på den, och sade att vi fick lov att ta med oss påsen ut, när vi skulle ledsaga Kriktor. Den skulle slängas. Kriktor kräktes fortfarande.

När han var klar och vi fått på oss skorna, gick vi ut i riktning mot Kriktor. Vi pratade om sommaren. Vi ville ha nya brädor, nya skateskor, nya tv-spel. Kriktor kräktes i en gatbrunn, och påstod att det där med löken nog inte var en så bra idé - han förstod inte att han var full som ett ägg.

Vid det här laget hade Tapani tagit den speciella löken till sitt hjärta, och vi började bli präktigt fulla. Efter att ha satt i oss alla lökbitar som jag hade i fickan tittade jag på påsen vi hade med oss. Log lite åt att Tapanis morsa inte fattat att man blev packade av lök. Jag sade att vi inte skulle kasta påsen. Vi skulle gömma den, så vi kunde bli fulla varje dag efter skolan, och att vi inte skulle skölja ner den med sockerdricka. Lättöl, skulle det vara, då blev man ännu fullare. Vi bestämde oss för att fixa lättöl tills nästa dag.

Kriktor gick och harklade sig, han hade fått en halvsmält kycklingbit i halsen och hade fortfarande tårade ögon. Han hade fått lite kräks på knät på sina mysbyxor. Vi lämnade av honom till hans mamma, som tog över hans behandlinge. Innan vi lämnade honom hotade vi honom med stryk om han under några som helst omständigheter skulle få för sig att förtälja vad vi gjort. Då jävlar.

Jag och Tapani fortsatte ner mot skolan. Det var torsdag, klockan var väl en halv åtta. Vi kom överens om att vi inte kunde gömma påsen vid skolan. Nån jävel skulle hitta den, det var vi övertygade om. Tapani sade att han började må lite lilla. Själv började jag vingla lite, liksom gå snett, med huvudet rakt och kroppen som en ostbåge. Det kändes så i alla fall. Jag vågade inte säga det till Tapani, men det var underbart.

Vi satte oss på en bänk som stod under ett av fönstren till matsalen. Där hade man utsikt över hela skolan. Den var gammal och snygg att se på om man inte hade rast eller var på väg dit i ottan för att ha lektion.

Vi tittade båda två mot vårt klassrum, där vi satt varje dag i åtta timmar, eller så. Ingen sade något, men vi visste båda hur mycket vi inte gillade att vara där. Eller så hade vi båda två en stor, elak klump i halsen som inte fick komma upp. Tänk om någon av oss skulle trott att det hade berott på löken.

Lökpåsen förresten, den hade jag mellan mina ben, nästan under bänken. Jag sparkade på påsen då och då, utan att fundera speciellt mycket över varför den egentligen var där. Det hela började kännas lite töntigt. Att liksom kuta omkring och käka lök för att bli full.

När jag tänkte på det blev jag lite röd om kinderna och skämdes, jag visste att ingen skulle tro på oss, även fast vi visste hur packad man blev av rutten lök. Det kändes förbannat hopplöst och fånigt, även fast jag i allra högsta grad var medveten om att jag under kvällen hade lett lite mer än vad jag brukade göra.

Tapani var ganska tyst, men spottade då och då lite slem, som han påstod bestå av löksaft. Jag luktade på hans loskor och instämde allvarligt. Jag tog upp en lök och kastade mot fotbollsplanen, som låg sisådär tio meter från matsalen. Den låg i en liten slänt, där man praktiskt nog kunde sitta i backarna runt om och titta när det var match. Därifrån hade man ganska bra översikt över planen, det hela var som en liten arena.

Den kom inte speciellt långt, kanske fem meter in på planen. Jag var en dålig kastare, Tapani var suverän. Han var tvungen att bevisa det genom att också kasta en lök. Han var en bra kastare, den hamnade vid det bortre målet från matsalen.

Men det var inte så kul att kasta. Jag ville hem och äta mat, Tapani ville spela Metroid. Jag tittade mot vårt klassfönster igen. Tapani också. Jag tittade på Tapani, han tittade inte mot mig, han var för upptagen med att se magister Engbergs kateder och stol som syntes ända från matsalen. Tapani blev röd i ansiktet och han producerade mer och mer slem som han spottade och frustade ur sig rakt framför sig.
"Är du full, Tapani?"
Han svarade inte och jag visste inte vad han pysslade med, annat än att jag tyckte att det såg intressant ut. Han var inte så talför, Tapani. Han var en handlingens pojke. Jag hann inte reagera förrän mästerkastaren hade bombarderat klassrumsfönstret längst framme vid katedern med tre mögliga lökar.

Jag kastade också ett par lökar, men kom knappast fram till något av fönstren. Vi sprang hem, från matsalen, över fotbollsplanen, förbi Kriktors hus. Tapani sprang hem till sig för att spela Metroid och jag fortsatte hem till mig. Nya Kalle Anka hade kommit, så jag läste den och somnade ganska snabbt. Det hade varit en lång dag.

Fortsättning följer i del 2.

Av andreas åberg 14 maj 2001 16:07