När man inte kan hålla tyst

Hon var 17 år och så kär, så kär. Hennes stora kärlek kom från Östersund och hans tysthet matchade hennes storstads pratande i kulsprutefart. Det var en varm augusti kväll, regnet vräkte ner, det var tropiskt fuktigt, det hade åskat hela eftermiddagen och nu hade regnet tagit över. Det var ett mäktigt regn.

Han skulle bjuda henne på middag och dom var på en restaurang i centrala Stockholm. Det var en pampig entre med ett parasolltak precis som i USA och dom satte sig en halvtrappa ner i ett valv under huset. Dom åt gott och drack gott.

När dom skulle hem så vräkte regnet fortfarande ner och de stod under resturangens parasolltak och tittade ut i den mörka sommarnatten och regnet rann längs gatan i en strid ström.

Dom väntade på att regnet skulle göra något mindre uppehåll, så att de skulle kunna ta sig till den parkerade bilen. Fler och fler gående sökte skydd och kom springande in under taket, alla pratade med varandra om vädret, precis som man bara gör i Sverige.

Då såg hennes stora kärlek att en av dom som sökt skydd under taket var hans gamla arbetskompis. Han hade försökt få en taxi för att kunna ta sig till centralen och åka hem. Hennes stora kärlek erbjöd sig att köra honom hem, fast det var en bra bit utanför stan.

Dom tog sig springande till bilen. Hon satte sig i baksätet för att låta dom gamla arbetskompisarna prata med varandra. Hon satte sig mitt i baksätet utan säkerhetsbälte och lutade sig fram med armarnas stöd mot framsätet, och följde med i deras konversation när dom körde ut till den avlägsna förorten.

Dom bägge herrarna i framsätet pratade om alla dom känt och jobbat ihop med och var dom var nu för tiden. Hon satt tyst och bara lyssnade för hon hade ju inget att tillägga. Då sa den nytillkomne ett namn, ett udda namn, ett smeknamn på en person som hon också kände. Lorden, känner du Lorden? Var det samma Lord dom pratade om? Jo det var det! Dom hade en gemensam bekant.

Han började nu höra vilka andra hon kände i Lordens bekantskapskrets. Han frågade om hon kände Bing-Bing, den rolige Bing-Bing med smeknamnet ingen visste varför han hade, eller vad han egentligen heter, och historierna kring Bing-Bings alla upptåg var oändliga. Han frågade om hon hade hört när Bing-Bing av misstag hade blivit inblandad i ett rån?

Hon hade aldrig träffat Bing-Bing men hört många historier om hans vilda framfart. Han fick henne att berätta vad hon hört. Det var roliga historier om när han raggat tjejer och gjort bort sig, när han hade gjort Stockholms värsta seriekrock och lurat polisen att det inte var hans fel, och när han hade gjort osmarta affärer som hans kompis Lorden fortfarande berättade om på fester.

När dom var framme i förorten tackade han för skjutsen och bytte telefonnummer med den före detta arbetskompisen. Han gick ur bilen och öppnade bakdörren, så hon kunde gå ur bilen och in i framsätet i gen.

När hon klev ur bilen höll arbetskamraten upp dörren och sa: tack för skjutsen och tack för en trevlig pratstund och han drog henne intill sig och gav henne en kram och pussade henne på kinden nästan uppe vid hennes öra och så viskade han: Älskling passa på och känn för det är Bing-Bing det här.

Än i dag så ler jag åt min dumhet att diskutera någon jag inte känner med någon jag inte känner...

Av Suzanne Ek 11 maj 2001 17:14