Att växa upp i Berlin på 30-talet

Hej Björn, nu hände detsamma som hände mig varenda gång jag försökt skriva en kommentar... mitt i eller nästan klart - så försvinner alltsammans. Det blir jag väldigt trött på.

Förmodligen gör jag något fel i sista skedet, då får jag skriva om alltsammans, men då gör jag det på "vanligt sätt" och kopierar och tar med mig till replikplatsen. Jag blir så trött i hjärnan av dessa missar. Det var ju vad som hände tidigare också... så jag får skriva allting flera gånger... Det som jag mailade då var en nödåtgärd, för att vara säkert till sist att något skulle ändå nå Dig. Sedan, till min förvåning, lyckades jag ju även att skicka den från Sourze...

OK, tack för Dina vänliga rader, om skolgången i Tyskland: I princip har väl det alltid varit samma sak - ungar skall lära sig en massa saker, därför går de i skolan.

Jätteviktigt. Aldrig mer får man samma bra möjlighet, när man nästan är stor och ångrar sig att man inte jobbade så bra i skolan, då kan man ta igen det, visst, men från och med då börjar det kosta pengar också... Bättre att passa nu. Och när man är ung är det så lätt att lära sig. Det blir svårare ju äldre man blir, jag vet... fast jag är alltjämt jätteintresserad att lära mig saker... det är det där med datorer: jag kan de grundläggande grejorna, visst, men en del saker tabbar jag mig på, hela tiden, se ovan...

Skolan i Tyskland då gick ut på att drilla. Vi skulle väl bli små soldater. Och att göra nästa generation nazister av oss. Med tvång och straff. Jag stack upp en gång, till försvar till en till växten ännu mindre tjej än jag, och för det straffades jag. Bodde på barnläger på grund av bombningarna skickades hela skolor ut ur Berlin till läger, OK, jag fick ta mina prylar och flytta upp på en jättestor, helt tom vind, där skulle jag bo, alldeles ensam var tio år, men i och för sig aldrig rädd av mig.

Så kunde det gå till. Då lärde jag mig att tänka fritt men hålla käften. Äntligen - idag - får man säger vad man tycker, och jag håller inte käften om jag tror att jag vet något som jag kan bidra med. Beträffande föredrag Barn i krig kan Du ändå fråga någon lämplig lärare eller till och med rektor om skolan kan "bjuda in" mig.

Det finns lektioner där det ämnesmässigt knyter an och passar in, det är ingen bortkastad timma. Då frågar förstås dom som bestämmer på skolan, vi har inte råd, vad kostar det? Jo, Rädda Barnen Värmdö bjuder på det inom kommunens egna skolor men tar 400 spänn från andra kommuners skolor.

Mest som en liten inkomst som vi har för våra projekt här bland annat hjälp till barn med missbrukande föräldrar och vi behöver också ibland pengar när vi själva bjuder in namnkunniga föreläsare som kostar ganska mycket... Då bjuder vi in skolor och allmänheten...

OK, men om klassen inte har råd? Det händer att jag gör det ändå för den goda sakens skull, det där med empati, det vill jag att det inte försvinner ur unga människors medvetande.

Utan empati lever man inte som en människa. Och MED EMPATI skulle varken krig eller dödsläger kunna fungera, omöjligt - om man känner in sig i andra!

Vi brukar också be om att om det finns filmkunniga ungdomar att de gör en video på föreläsningen till RäddaBarnen-arkivet. Min mail-adr: htminmal.net

Hälsningar även till klassen med lärare från mormor Hildegard.

Av Hildegard Trinkies 11 maj 2001 10:33