Politiken åt folket!

I Sverige idag är det politiska engagemanget knappast enormt. Hur kommer det sig? Attac och annat "skoj" till trots *är* det allt för få som bryr sig om politik eller kan något om det.

Sourzes egen politiska redaktör Ana Udovic skriver att det "finns inget man behöver kunna eller läsa på om" i politik. Det finns inget att kunna, "man ska lita på känslan." Bullshit, säger jag. Politik, liksom allting annat, kräver tankeverksamhet. Om man bara "känner" utan att veta vad det är man egentligen värderar, kan vem som helst styra en som vet hur man spelar på rätt känsla. Med tanke på vart världen verkar vara på väg, kan vi inte kosta på oss att vara irrationella.

Vi har inte instinkter som berättar för oss vilka ekonomiska och moraliska system som är rätt - om det vore fallet skulle vi inte vara så osams över det som vi är. Därför måste vi tänka och resonera oss fram till det.

Jag menar, som Ana och jag hoppas att det är detta hon *egentligen* menar, att man inte måste ha läst tusentals sidor politik för att få rösta. Man måste inte kunna allt för att börja engagera sig. Dock måste man fortbilda sig, när man väl har börjat. Att rusa ut i demonstrationståg eller in i riksdagen på ren känsla duger inte. Tänk om man lyckas? Det är allas framtid vi pratar om, och tänker man påverka ska man fanimej veta vad det är man påverkar och i vilken riktning. Vad det kommer att få för konsekvenser.

Jag menar att många politiker, och andra som hörs i den politiska debatten, är för dåligt pålästa. Betänk till exempel Ines Uusmanns uttalande i egenskap av IT-minister 1996: "Internet är en fluga som kanske blåser förbi." Aha. Ett välavvägt påstående...

Vad jag menar är att det åtminstone *verkar* som om våra kära politiker allt som oftast inte har en aning om vad de pratar om. I media träffar vi dem oftast när de pratar om något nytt lagförslag eller när de är involverade i "tvivelaktigheter" åkt för mycket taxi för skattepengar, fått tårta i ansiktet, fifflat med kvitton, köpt svart städhjälp, you name it. Politikerna är den första gruppen.

Den andra gruppen vi vanliga människor möter i media är vänster- aktivisterna. De som demonstrerar, kastar tårtor, kuppar mot Fröken Sverige och så vidare. Vad vill de? "Mot EU" som exempel säger ju något, men inte särskilt mycket. Varför? Vad är alternativet? Vad är planen? Det berättar man inte. Möjligen får de aldrig chansen innan de blir nersparkade av polisen, men det känns inte som att det är mig de vänder sig till, alls. De känns som en sluten... klubb.

Jag får nästan känslan att om man inte är Göran Persson, Linda Skugge eller anarkist har man inte mycket publik. Många människor faller i den kategorin. De flesta. Och en demokrati handlar ju faktiskt främst om vad majoriteten vill, vare sig man gillar det eller inte.

Hur involverar man då allmänheten i politiken annat än som statistik? Man diskuterar mer. I skolan, i tidningar, överallt. Om politiker faktiskt pratade med vanliga människor, frågade oss vad vi ville, så skulle vi ju bli tvungna att tänka till. "Mina" kommunalpolitiker frågar oss aldrig vad vi i kommunen vill, de meddelas bara i tidningen vad de har beslutat att göra. Och i princip ingen säger heller vad den vill. Kanske vet vi inte ens.

Samtal på alla nivåer, jag tror det är nyckeln. Ett ständigt pågående samtal om demokratin, världen, samtiden, värderingar. Bara man får folk att *tänka*. Ett folk som styrs av sina känslor och impulser enbart blir otroligt lätt att styra, om man bara vet vilka knappar man ska trycka på. Människor som faktiskt tänker, däremot... det skulle kunna bli verklig demokrati!

Till sist. Det är lätt att vilja skyffla över ansvaret på politiker eller media - bara det är Någon Annans Ansvar. Men ytterst är det vårt eget. Den som delar mina tankar i det här bidrar exempelvis genom att:

1. tänka
2. utbilda sig
3. bekämpa onödig alienation som till exempel våldsamma demonstranter eller politiker på alltför höga hästar
4. diskutera* närhelst tillfälle ges och lusten finns

Hoppas du fått något att tänka på.

---
* diskutera behöver här inte betyda att man alltid själv ska vara den mest aktiva deltagaren. Detta kan bli tröttande efter ett tag, om inte annat. Diskutera kan också betyda att fråga någon: "Vad tycker du om ...?" och liknande, dvs, hjälpa någon att inse var de själva egentligen står. Som Sokrates. :

Av Gisela Jönsson 02 maj 2001 09:23