Harry Potter har inte en chans

Jag har alltid varit en bokmal som med frisk aptit satt tänderna i alla möjliga sorters texter. Genom åren har jag hunnit avverka en del. Den bok som självklart kommer på första plats, läste jag i Lund när jag gick på vävskola där i slutet av 60-talet.

Några år tidigare hade jag, på TV, sett Shangri-la, en film som fullständigt trollband mig. Den handlade om hur ett flygplan störtade i Himalaya och de överlevande räddades av munkar som tog dem med till sitt kloster i en varm, bördig dalgång mitt i all snö och kyla. Det var något i atmosfären i den där dalen som gjorde att man åldrades mycket långsamt. De som bodde där kunde bli mycket skickliga på allt de företog sig eftersom de hade så gott om tid.

Nykomlingarna trodde inte på det, trots att de träffade en man som spelade piano och komponerade musik som påminde om Chopins. Och som påstod sig ha varit elev till Chopin fastän att denne var död sedan länge.

Eftersom munkarna inte ville att hemligheten skulle spridas, fick ingen lämna dalen. Männen från flygplanet var besatta av tanken att återvända hem och lyckades till sist fly.

Allra sist i filmen sitter två européer på ett tåg någonstans i Asien och pratar om en gemensam bekant som överlevt en flygolycka i Himalaya. När han kom tillbaka till civilisationen berättade han fantastiska historier om en märklig dal som han längtade tillbaka till och ville försöka hitta dit igen. De ruskade på huvudet och menade att han var galen. Det var bara fantasier alltihop.

Där satt jag i TV-soffan och tänkte att just den som kallades galen var den ende som var förnuftig. Det var de som flydde paradiset det var fel på. Jag hade gladeligen stannat kvar.

Efter filmen, när namnen på alla medverkande rullade förbi, råkade jag skymta att den var baserad på en bok, men hann inte uppfatta titeln. I en tre-fyra år sökte jag den boken på alla bibliotek jag kom till och frågade flera bibliotekarier, men ingen kände till Shangri-la.

Så kom jag då till stadsbiblioteket i Lund en hösteftermiddag och råkade hitta en bok med titeln Blå månens dal. Det var en gammal sliten volym. Pärmen var blå med rutmönster i vitt. Den såg inte alls intressant ut. Ändå tog jag ner den från hyllan och började bläddra i den.

Plötsligt insåg jag att jag äntligen hade funnit min förlorade vän! Jublande rusade jag till lånedisken och skyndade sedan hem i höstrusket tillsamman med Boken.

Så fort jag kom inom dörren lät jag mig slukas av berättelsen om denna vidunderliga dal där tiden stod stilla. Det blev dåligt med både mat och tandborstning den kvällen, men jag kom i alla fall i säng till sist. Väl där fortsatte jag läsa i ett saligt rus.

Strax innan väckarklockan skulle ringa, läste jag sista sidan och la, med saknad, min vän ifrån mig på nattygsbordet. Med rent samvete och påhittad maginfluensa drog jag täcket över huvudet och somnade.

För några år sedan läste jag om Blå månens dal och konstaterade att den i litterärt hänseende knappast är något mästerverk. Ändå är det den som lyser klarast i minnet och helt självklart armbågar sig fram och ställer sig först på listan över "Mina älsklingsböcker".

Till och med gamla favoriter som böckerna om Ajax och jag får stryka på foten. De är förresten inte heller särskilt välskrivna och gräsligt dåligt översatta. De handlar om en liten ensam flicka i Söderhavet som har tre övernaturligt fantastiska hundar och dito föräldrar. Särskilt hundarna och hennes pappa får mig fortfarande att falla i trans.

Varken Doris Lessing eller Harry Potter, hur bra de än är, har en chans mot de ovan nämnda vännerna. Betyder det att jag är en skräpboksälskare? Det må i så fall vara hänt. Paradiset kan man hitta var som helst, till exempel i Himalaya eller Söderhavet - eller i skräpböcker. Blå månens dal är mitt hetaste tips.

Av Birgitta Sjöholm 29 apr 2001 18:00