Victoria sliter inte ihop till körkortet

Och har hälsan, får man säga, för jag kan inte säga mig ha plågats nämnvärt av mina icke-erfarenheter av bilåkning.

Uppväxten ägde rum i centrala delarna av behändiga Uppsala. Skolan låg aldrig mer än femton minuters cykelväg hemifrån, och oavsett arbetsplats, boende eller fritidsnöjen hade jag aldrig längre än max en halvtimmes promenad vart jag än skulle.

Ifall familjen skulle ut till stugan tog vi bussen; skulle vi utrikes blev det flyget. Men framför allt lärde man sig älska tåg i denna interrailfamilj. Friheten att kunna ställa sig upp, ta en promenad till restaurangvagnen, och träffa på fullständigt främmande människor - suveränt!

Jag tyckte uppriktigt synd om alla dessa stackare som tryckte in sig i sina små svettiga plåtburkar, där de knappt kunde vända på sig, och där de definitivt inte stötte samman med några spännande främlingar.

Så jag är definitivt inte den som har känt mig begränsad av att ingen i familjen haft körkort.

När man kom upp i artonårsåldern började kamraterna övningsköra en efter en, men inte jag. Vem skulle jag övningsköra med? Och varför i hela fridens namn skulle jag skaffa körkort, när all världens kollektivtrafik välkomnade
mig med öppna famnen?

Som snart 32-åring står jag fast vid artonåringens åsikter. Nästan.

Tyvärr har det visat sig att ett körkort kanske inte vore så dumt ändå. Jag är numera journalist, och min körkortsbrist har visserligen inte tagit några jobb ifrån mig, men den har knappast skänkt mig några oanade
möjligheter. Tvärtom har man kunnat glömma alla utlysta radiojobb, vilket kanske inte gör så mycket eftersom jag föredrar att skriva, men man hade ju gärna velat KUNNA söka de jobben. Tjänster där tillgång till körkort och egen bil krävs ska vi inte tala om. För första gången någonsin har
körkortsfriheten utgjort ett hinder i mitt liv.

Så det blir väl till att - till sist - krypa till korset, försöka skrapa ihop stålarna och skaffa det där nedrans kortet. Men var får man pengarna ifrån?

Här handlar det om en person som inte har begränsade körkunskaper - jag har inga alls.

Här handlar det om en ung man utan tillgång till vare sig bil eller välvilliga körkortsinnehavande släktingar.
Det blir en dyr historia. Mycket dyr.

Häromåret besökte jag släktingar i USA. Jag hade nån sorts syssling där som var i artonårsåldern och precis tagit körkort. Jag frågade familjen om de övningskört ihop, men det hade man inte haft behov av. Killen hade nämligen
fått sin körkortsutbildning i skolan.

Jag, som i princip aldrig ser USA som något föredöme, tänkte att här har vi något att lära.

Glädjande nog ser jag att vissa skolor planerar ta upp bilkörning som skolämne. Det borde egentligen vara en självklarhet sedan evigheter. För vi ser hur körkort alltmer blir en klassfråga:

Vilka är det som kan ta körkort i dagens Sverige? Jo, det är de som...

...har föräldrar med körkort
...har föräldrar med bil
...har föräldrar med TID

Vi andra får snällt skaffa ett sällsynt lågbetalt extraknäck och jobba röven av oss.

Eller skippa kökortet.

Om inte våra föräldrar sitter på en fet plånbok och pyntar för kalaset, förstås. Jag har svårt att föreställa mig syskonen Wallenberg och Bernadotte extraknäckandes i sitt anletes svett för att - kanske - ha råd med uppkörningen.

Om nu dessa avgasspyende monstrum ska befolka våra vägar, då är det inte mer än rätt att ALLA får tillgång till dem.

ROPEN SKALLA - KÖRKORTSUTBILDNING ÅT ALLA!

Av Daniel Reichberg 26 apr 2001 09:29