Makternas vilja

Jag är en misslyckad människa. Ni undrar kanske varför jag skriver den här dumma novellen. Jag kan själv inte se det som annat än en osund släng av högmod. Det här är historien om Makternas verk. Makterna och jag, ständigt i fejd med varandra, trots att jag vet att jag är dömd att förlora. Det är uppenbart att världen är emot mig. Den vill mig ont helt enkelt. Ni förstår: mitt öde är förutbestämt och det spelar ingen roll hur jag sprattlar för att komma från det - det ändrar inget. Det är förutbestämt av Makterna att jag inte ska lyckas. Därför motarbetar de mig, både i det lilla och det stora. Jag hör ofta framgångsrika människor säga att alla är fria att skapa sitt eget liv och sin lycka. De har Makterna på sin sida och deras utgångsläge är ett annat än mitt. Det finns människor som har det lättare än andra men sådan är inte jag. Makterna gör min tillvaro till en ständig ström av löjliga problem och motgångar. Deras vilja är att jag ska vara en oansenlig förlorare.

Om jag då inte ska lyckas kan jag väl få äran att verkligen misslyckas. "Kan man inte vara bäst måste man vara värst", sa en gång en kvinna till mig. Om det vore så väl! Nej, jag är en "mittemellan-människa". Mitt liv är tråkigt och odramatiskt. Jag lever i en plågsam futtighet. Om ni såg det utifrån skulle ni kanske tycka att det verkar behagfullt. Jag lever inte i materiell fattigdom och svälter inte. Därtill har jag tak över huvudet och fast anställning, till och med familj. Jag har ingen rätt att gnälla. Dessutom var min barndom så kallad lycklig. Mina föräldrar var präktiga nykterister, bodde i en idyllisk småstad, och gav mig aldrig så mycket som en örfil. Jag säger: inte ens en liten örfil! Inga självmord eller dödsfall i släkten. Och som om det inte skulle vara nog med det var alla friska som nötkärnor, både psykiskt och fysiskt. Det är en stor tragedi att min barndom var så harmlös.

Jag avundas alla människor som har anledning, verklig anledning, att må dåligt. Ni vet våldtäkter, incest, alkoholism och liknande. Och så min stillsamma uppväxt. Jag har också alltid varit avundsjuk på alla berömda författare med misslyckade liv som storstilat och tragiskt går under. Mitt misslyckade medelliv har inget stiligt över sig. Tänk bara på Stagnelius, som min dotter nyligen läst om på svensktimmarna, olycklig och oförstådd enstöring. Han blev inte mer än 29 år. "Men aldrig min trånad till målet ska nå. Blek, suckande, hånad jag enslig ska gå..." Ofta drömmer jag om att bli författare men med min bakgrund skulle det knappast vara lämpligt, som ni förstår. Dessutom ser jag inte ut som och lever inte som en poet eller författare. En sann författare är ingen "mittemellan-människa". En sann författare är en Stagnelius, offrar sitt liv och sin lycka åt konsten och lever i fattigdom, sjukdom och misär. Även vad gäller hälsan har Makterna tilldelat mig futtighet. Jag går ständigt och dras med åkommor som benämns folksjukdomar, inget riktigt allvarligt eller dödligt utan bara sådant som andra kallar "småkrämpor". Varför kan livet inte slå på stort? Cancer eller något annat rejält.

Jag läser ibland om självmordsstatistik, att män väljer så mycket mer våldsamma sätt att begå självmord på än kvinnor. De skjuter sig i munnen, kastar sig framför tåg, stänker sig fulla med bensin och tänder på. Ja, jag vet inte allt de hittar på. En gång försökte jag själv faktiskt helhjärtat ta livet av mig. Det var kallt och decemberkväll. Jag satt på en brygga med bara ben i vattnet, alldeles nedanför slussen i mörkret, bara för att känna kylan innan jag lät mig förgöras helt i det svarta, strömmande vattnet. Det blev riktigt kallt och fötterna började domna bort. Ni har förmodligen redan listat ut hur det hela slutade: ja, jag vågade inte. Jag väntade bara på att någon skulle komma och upptäcka mig, ta mig med hem och bädda ned mig i en säng. Där kunde jag ligga, helt kravlöst som ett spädbarn. Men eftersom det aldrig kom någon till min räddning och benen började domna bort helt av kylan, stapplade jag hem och övervägde allvarligt att supa bort resten av mitt liv, men somnade redan efter tre whisky.

Ibland upplever till och med jag lyckliga ögonblick, som då mitt barn föddes. Men i de sällsynta stunderna väntar jag spänt på smällen som ska komma, eftersom jag vet att jag inte förtjänar all den lyckan. Får jag uppleva något underbart tar Makterna genast ifrån mig det. Det är så typiskt att vi skulle få en dotter, som en skymf. Jag visste aldrig hur jag skulle vara mot henne när hon sökte sig till mig och krävde ömhet. Jag var rädd för att röra vid henne redan när hon var liten flicka. Hon var en främling för mig. Och ännu värre blev det när hon började bli kvinna. Det generade mig mycket. Om det hade varit en son hade det varit annorlunda. Dessutom lade min fru liksom beslag på henne så att jag inte hade en chans att komma nära. Det var alltid de två i symbios mot övriga världen.

Jag är övertygad om att det inte går att älska mig. Människor verkar istället förakta mig. Ibland när jag lämnar lägenheten känns människors blickar som fastklistrade på min kropp, som om de hatar mig för min existens, som om jag vore en landsförrädare. Min fru säger att hon älskar mig, men jag vet att det bara är något hon säger för att det ska vara så. Hon har så mycket förutfattade meningar om hur ett äktenskap ska vara. Och så läser hon i tidningar om hur man ska hålla äktenskapet vid liv. När vi träffades var hon desperat och ville så snart som möjligt ha barn och kunde väl inte få någon annan att nappa på det än jag. Så gifte vi oss också, mest för att förverkliga hennes romantiska drömmar. Jag vet inte om jag kan älska. Det är min största hemlighet. Jag skäms gränslöst för att jag inte kan älska min fru. Jag borde göra det men är så förmäten att jag inte kan nöja mig med det jag faktiskt har och kan få. Varför göra uppror mot Makterna, när de gett mig vad jag förtjänar? Det är den värsta synden: att jag inte kan resignera.

Jag är inte viktigast för någon, kommer inte främst för någon. Min fru har vår dotter och vår dotter har min fru. Mina föräldrar har varandra. Mina vänner har alltid andra vänner som är viktigare för dem än vad jag är. Ofta blir jag ett substitut när deras vänner inte finns till hands. Ibland knyter jag nya kontakter men förlorar dem lika snabbt. När de lär känna mig rymmer de, då har vi redan förbrukat varandra. Makterna har utrustat mig med något som folk inte tycker om. Jag tycks göra mer skada än nytta, som ogräs eller ohyra. Människor tröttnar alltid på mig. Det upprör mig verkligen att människor inte är ärliga. Det finns situationer då de bara MÅSTE ljuga. Har ni märkt det? När man slutar på ett arbete eller fyller år regnar det positiva ord över en. I själva verket är orden bara tomma, som livet självt. De är lögnare hela bunten, spelar med i ett socialt spel. De är oärliga och jag längtar efter att få veta vad som döljer sig bakom maskerna. De umgås med mig, säger att de uppskattar mig. Lögner och hån!

Ni ska inte tro att jag inte anstränger mig. Dagligen gör jag mitt bästa för att vara en god medmänniska. Det innebär att jag alltid tänker på andras bästa och knappt ägnar en tanke åt mig själv. Jag ställer alltid upp för andra, men inte får jag tillbaka något för det. Otacksamhet är världens lön. Jag försöker dessutom läsa av andra, anpassa mig efter hur jag tror att de vill att jag ska vara, men det hjälper inte. Vad är det då de kräver av mig egentligen? Kan jag göra mer än så? Ibland längtar jag efter att låta masken falla, masken som jag bär enkom för andras skull. Men skådespelaren i mig tar över. Förresten spelar vi roller allihopa, är inte autentiska.

Nu när den här tafatta novellen närmar sig sitt slut hoppas jag att den blir liggandes oläst i en byrålåda i evinnerliga tider. Det vore verkligen oanständigt om den blev läst och i synnerhet om den blev publicerad, inte sant? Makternas vilja är som sagt orubblig.

Av Maria Olsson 23 apr 2001 13:35