David Bowie, del 2

Några år innan Bowie kom hit, när jag var elva, var mina största intressen Hobbexkatalogen, indianer, att bygga kojor och Tio i topp på radion. Skolan hade inte ännu gjort något nämnvärt intryck, mer än att läxor var trista.

Mina kompisar hette Björn båda två. Jag var tvungen att kalla dem något annat, så att de visste vem jag pratade till. De blev snart O och K eftersom deras efternamn började på respektive bokstav. Det var hos O det hela började en eftermiddag när skolan slutat.

O, K och jag lekte ofta utbrytarkungar i O: s källare. Vi brukade alltså binda varandra så hårt som möjligt. Sedan var det ens uppgift att på så kort tid som det bara gick, ta sig loss från kompisarnas knopar. O var inte bara utbrytarkung. Han var också indiankung, kojkung och kunde rabbla Hobbexkatalogens alla varunummer utantill. Ett naturbarn som läst alla indianböcker som fanns. Hela hans rum var tapetserat med berömda indianhövdingar. Tills vi fick tag i vår första Bowieskiva.

O hade en syrra som var flera år äldre än oss. Hon köpte skivor och gick på Bromside, ungdomsgården. En eftermiddag när vi tre gick hem till O efter skolan för att binda varandra i vanlig ordning, låg det en ny skiva på deras ansenliga Ferguson 20 watts-stereo. Framsidan på omslaget visade en man och en kvinna. Mannen såg ut som en indian, med rött hår, stubbat i luggen, långt i nacken. Kvinnan såg ut att vara hämtad ur en tjugotalsfilm. Hon lutade sig matt mot hans axel. Hans ögon glödde, trots att pupillerna hade olika färg.

Istället för att gå ner i källaren och med repet satte vi på skivan. Den såg annorlunda ut och artisten hade varken v-jeans eller polotröja som Tom Jones och de andra Tio i toppsångarna. Vi lade oss på golvet och första låten dunkade ut i rummet. "Hey Rosalyn, tell me where you´ve been. Youre the girl for me."

Tempot var enormt. Takten tät, gitarrerna elaka, pumpande, till ett enkelt trumkomp. De flesta låtarna var arrangerade med många olika instrument och elektriska ljud. Vi låg hänförda på golvet och lyssnade intensivt. Vem var det som sjöng? Bowie? Vi hade aldrig hört namnet tidigare. Vi band varandra mindre och mindre för varje eftermiddag och under två månaders tid gick vi hem till O och lyssnade till Pin-Ups. Jag älskade låtarna. Skivan var så tät, ljudet var så stort. Jag gillade de snabba låtarna bäst: I wish you would, Everythings alright, Anyway, anyhow, anywhere var snabbast och häftigast, men än idag står sig nog See Emily Play bäst. Den var speciell, fast då hade jag ingen aning om vad som gjorde den så bra.

Pin-Ups var Bowies sjunde album som soloartist. Alla låtar är covers, de låtar Bowie själv gillade bäst under tonåren. De skivor han hade bakom sig före genombrottet med The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars hade inte blivit speciellt uppmärksammade. Men i och med Ziggy Stardust, som kom 1972, började alla skivor att sälja bra. Pin-Ups var ett avbrott och en dröm Bowie ville förverkliga.

Vägen till Ziggy hade varit lång och hård. Det hade tagit Bowie nästan tio år att slå igenom. Han slutade med musik flera gånger och reste bland annat runt med en mimensamble som artist under ett år. 1966 tog han sitt artistnamn efter Bowiekniven, en jaktkniv. En annan artist hade precis slagit igenom med en travistering på Dagger-kniven. Hans första soloskiva kom 1967 och för ett kort tag var låten Space Oditty en hit 1969. Men det stora genombrottet lät vänta på sig.

Det kom 1972 när Bowie för första gången klev in i en roll, som Ziggy Stardust, en superstar från Mars. Han fortsatte med roller under hela 70-talet och skivorna han gjorde hade alltid ett tema, som om det var musiken till en film, och Bowie hade alltid huvudrollen.

En dag när vi kom hem från plugget hade O:s syrra köpt just den skivan. Titeln var skriven med små stjärnor i bokstäverna. Vi slutade tidigare än O:s syrra eftersom hon gick i högstadiet. Vi lät skivan snurra på Fergusons skivtallrik. Vi var fyllda av spänning. Dunk, d-d-dunk, dunk, d-d-dunk. började bastrumman slå på första sidan, som om en kungörelse skulle läsas upp på något medeltida torg.

På den tiden var varken, min O: s eller K: s engelska bra, vi hade bara läst i två år. Ändå förstod vi på något vis vad Bowie sjöng för oss i Five Years. Låten var sorgsen, hopplösheten i början spred panik i oss ju längre nålen gick i spåret. Vi förstod inte riktigt på vilket sätt och varför vi kände så, men då var vi heller inte analytiker som försöker hitta nerven i allting. Vi lyssnade bara och fylldes av en känsla från musiken.

"We´ve got five years left he cried in. Five years-stuck on my eyes. Five years-what a surprice. Five years-my brain hurts alot. Five years-that´s all we got." Låten slutade i en krasch av instrument som tynade bort och de monotona trummorna kom tillbaka och dunkade ut sin kungörelse på samma sätt som i början. Nästa låt var lugn. Det var skönt, eftersom vi visste att jorden höll på att gå under.

Vem var då Ziggy Stardust? Var kom han ifrån? Ingen visste. I plugget blev han antingen hatad eller dyrkad. Jag tillhörde de senare, köpte min första LP någonsin för veckopengarna och förstörde den ganska snart på vår uråldriga grammofon. Jag spelade Ziggy jämt och så fort morsan gick till Konsum längre ner på gatan krämade jag full volym så att den gamla radiogrammofonen hostade ut år av damm till tonerna. Så här gick texten till titelspåret:

"Ziggy Played guitar, jamming good with Weird and Gilly, The spiders from Mars. He played it left hand, but he made it to far, became the special man, than we were Ziggy´s band. Ziggy really sang, screwed up eyes and a screwed down hairdo, like som cat from Japan. He couyld lick ´em by smiling he could leave em to hang. Became on so loaded, well hung and snow white tan. So where were the spiders while the fly tried to break our balls with just a beeer light to guide us. So we bitched about his fans and should we crush his sweet hands? Making love with his ego. Ziggy sucked up into his mind like a leaper Mesiah. When the kids had killed the man I had to break up the band. Ziggy played for time, jiving us that we were Voodo. The kids was just crass, he was the nazz with God given ass. He took it all to far but boy could he play guitar. Ziggy played guitar."

Ziggy kom från rymden. I låten Monage daydream på första sidan av Ziggy sjunger han: "I´m an aligator. I´m an mama papa coming for you. I´m an rock´n rolling bitch for you."

Kanske någon förklaring finns i de raderna? Några citat från intervjuer med Ziggy Stardust avslöjar lite mer. "Jag är en ganska kall människa. En väldigt kall människa faktiskt. Ändå har jag starka känslor för texter och var det kommer ifrån är jag inte alls säker. Jag är inte säker på om det verkligen är jag som skriver mina texter. Dom bara kommer till mig på pappret och när jag hör dom säger jag: Vem som än skrev det där känner jag starkt för det. Jag kan inte uppleva starka känslor. Då blir jag som förlamad. Jag märker att jag inte har några. Jag är lite av en isbit."

"Jag ville gå ut som Vince Taylor. Han var inspiratören till Ziggy. Vince Taylor var en amerikansk rockstjärna på sextiotalet som sakta men säkert blev galen. Till slut avskedade han sitt band och en kväll gick han ensam upp på scenen klädd i ett vitt lakan. Han sa åt publiken att glädjas, för han var Jesus.

Jag föll också för Ziggy. Det var svårt att få honom ur tankarna vare sig det var dag eller natt. Jag blev Ziggy Stardust. David Bowie försvann ut ur mitt rum. All alla låt mig förstå att jag var Messias, speciellt på den första Amerika-turnen. Jag försvann hopplöst in i en fantasivärld.

Jag skulle kunna bli Englands Hitler. - Skulle inte ha varit så svårt. Bara konserterna blev så skrämmande uppträden att till och med tidningarna skrev: Det här är inte rock. Det är fan i mig Hitler! Någonting måste göras. Och dom hade rätt. Det var fruktansvärt. Egentligen undrar jag. Jag tror jag skulle ha blivit en jävligt bra Diktator. Väldigt excentrisk och fullkomligt galen."

Några killar i plugget klippte sig som Ziggy. De blev liksom Bowie antingen populärast i klassen eller hatade av de olika lägren. Jag hade ett helvete, eftersom mitt hår är lockigt. Jag försökte och försökte, men någon Ziggy Stardustfrisyr fick jag aldrig till hur mycket jag än försökte. Trots att jag sov med mössa för att håret skulle bli rakt.

Musiken på Ziggy var mjukare än låtarna på Pin-Ups. Det fanns andrum. Musiken var elektrisk, överallt på skivan hördes bakgrundsläten som inte någon av oss hört på andra skivor. Nästan alla låtar handlade om rymden eller om en superstar. Vi förstod långt ifrån allt, men vi älskade låtarna och Ziggy blev vår idol.

Fortsättning följer i Bowie. Del 3.

Källa: In his own words, Bowie.
Sångtexter: Citerade från följande skivor: Station to Station, Pin Ups, Ziggy Stardust, Aladin Sane, David Live, Lodger, Let´s Dance. Publiceras med tillstånd av EMI Music Publishing/Air music Scandinavia.

Av Thomas Eriksson 23 apr 2001 17:44