David Bowie, del 1

Plötsligt så slängde Jonte av sig skjortan, snurrade den som en strippa, när Bowie sjöng, "Hot tramp - I love you so" i början av låten Rebel, Rebel. Jag var inte sen att följa efter. Vi dansade på. Plagg efter plagg föll.

David Bowie var min idol. Jag har följt hans musik sedan jag var elva år. Följ med mig på en färd i mina minnens värld.

Utanför Kungliga Tennisstadion var det packat med folk. Flera tusen människor stod och huttrade i regnet. Jag minns inte om det var vår eller höst, men regnet var kyligt och jag hade på mig min farsas ytterrock med skotskrutigt foder för att inte frysa. Plötsligt slogs trädörrarna till höger om entrén upp och folkmassan började knuffas och trängas mot öppningarna. När vi knuffades samman kunde jag se att de kostymprydda unga männen i slokhatt, inte var äldre än jag. Ungefär hälften av männen omkring mig var egentligen pojkar i kritstrecksrandig kostym, trenchcoat och på huvudet bar de slokhatt.

Kopior av bilder på David Bowie som tidningarna visade inför hans första konsert i Sverige. Året var 1976. Dörrarna som just slagits upp ledde in till The Thin White Duke, Bowies senaste skepnad. Jag hade ingen biljett. Inga pengar heller. Men jag hade en plan. Om den planen inte skulle gå att genomföra skulle resan från Bromma ändå vara värt besväret bara för att få andas in samma luft som Bowie.

Med mig hade jag en kompis, Sten. Han hade inte heller någon biljett. På trappan som ledde upp till dörrarna var trängseln kaotisk. Folkmassan pressade kön hårt mot dörrarna och vakterna kunde knappt hålla emot. Sten och jag hade hamnat långt uppe på trappan och vi kände hur våra ryggar knuffades i riktning mot dörrarna. Vi tryckte själva på dom som stod framför oss. Plötsligt stod vi framför en vakt. Sten stod framför mig. Vakten tittade Sten strängt i ögonen och frågade efter hans biljett, just som jag kände en rejäl knuff i ryggen. Jag tryckte på Sten allt vad jag orkade och plötsligt slank vi igenom den smala dörröppningen, blixtsnabbt. Jag ihopkrupen bakom min vän. Jag hörde vakternas rop, man jag knuffade Sten längre in i folkhavet. Snart var vi försvunna. Vi hade klarat det!

Vi gick trappan upp mot läktaren och satte oss på ett par lediga stolar. Snett ner till vänster var scenen där Bowie snart skulle stå. Den var täckt av en stor vit duk, så att vi vare sig kunde se instrumenten eller människorna som rörde sig där bakom. Sorlet i Kungliga var högt. Jag hade fått ont i magen, antagligen för att jag blev nervös när vi plankade in. Sten satt lugn vid min sida. Vi tittade på alla människor. Det var första gången jag var på rockkonsert, jag var fjorton år.

Många såg ut som Bowie. De hade färgat sitt mörka eller blonda hår morotsrött och klippt det jämnlångt över huvudet, kortsnaggat i nacken. Några hade kvar Ziggyfrisyren med kort hår vid öronen och långt i nacken. Luggen stod rakt upp, tvingad dit av varm fönluft och spray.
Så släcktes lamporna. Jublet steg i beckmörkret. Några tände sina cigarettändare för att välkomna sin idol. Han kom inte.

När vrålet lagt sig hördes surret från en projektor och filmduken lystes upp. När Bowie visades på duken vrålade hela publiken som besatt. Det vi fick se var några minuter ur "The man who fell to Earth", Bowies debut som skådespelare. Plötsligt såg det ut som Bowie skar ut ena ögat med ett rakblad. Publiken skrev av fasa. Filmduken försvann sakta upp mot taket, samtidigt som scenbelysningen sakta tändes.

På scenen fanns bara instrument. Inte en själ syntes till. Det lyste svagt om förstärkarna. Gröna, vita och röda små lampor gick att urskilja. Sedan kom en gitarrist upp på scenen ensam. Det var Carlos Alomar, och så tog han upp sin gitarr och började spela till jublet. Ljudet av ett skenande tåg överröstar publiken. Det är på väg rakt emot oss och ångpipan tjuter högt innan tåget försvinner bort, ut i intet. En dovt skrikande gitarr, en bas, ett spikpiano och enkla trumslag tills takten av ett instrumentalt tåg fyller hela Kungliga tennisstadion. Scenen är plötsligt full av musiker. Ljudet är tungt medryckande och häftigt, kraftfullare än jag någonsin hört när inledningen av "Station to Station" fyller tennisbanorna. Alla musiker finns på plats, utom Bowie. Det tar evigheter.

Plötsligt kommer han inspringande fort som en sprinter. På exakt rätt takt greppar han mikrofonstativet och sjunger med full kraft. "The return of the thin white Duke throwing darts in lovers eyes." Hela Kungliga lyfter av vrålet som fyller rummet. Bowie är äntligen här!

I några intervjuer berättar Bowie om "The thin white Duke":

"Jag har inget budskap i mina texter alls. Egentligen har jag ingenting att berätta, inga förslag eller råd, ingenting. Jag har bara några funderingar som får publiken att lyssna. Det är allt. "The thin white Duke" var en isolerad människa, en man som gick helt sina egna vägar, utan några skyldigheter till något samhälle."

Jag själv upplevde aldrig "The thin white Duke" som särskilt speciell. Han var klädd mest som när farsan gick till jobbet om mornarna. Ziggy Stardust var det ouppnåeliga för mig. Ziggy var den hänsynslöse egoistiske halvguden som levde sitt eget liv i sin egen värld. Ziggy klädde sig i klänning, sminkade sig, bar armband, bytte skepnad som en kameleont. Han liknade ingen annan.

Men Bowie hade dödat Ziggy flera år tidigare. På Odeon Hammersmith i London den 3 juli 1973. Jag ryser fortfarande när jag lyssnar på live-lp: "n Ziggy´s farewell Concert". Innan sista låten på dubbel-lp:n säger Bowie de enda orden till publiken på hela skivan: "This is not only the last show of the tour, but it´s the last show. that I will ever do." Och så sjunger han "Rock´n Roll Suicide" till den förtvivlade publikens skrik.

Bowie ljög inte. Det var den sista konserten han gav. Som Ziggy Stardust. Ett år senare stod Bowie på scenen igen, i ny kostym. Då kallade han sig Aladin Sane, eller menade han A lad in sane? Men tillbaka till konserten på Kungliga 1976. Jag kommer ihåg hur förvånad jag blev över att han var så liten. Mannen i svart kostym, väst och vit skjorta, uppknäppt i halsen, var knappt längre än morsan. Jag som alltid trott att han var minst en och nittio.

Konserten var tät, fantastisk och omskakande i min unga kropp. Bowie gav allt. Han fyllde varenda kvadratcentimeter med sitt ljud. Efter Station to Station fortsätter Bowie utan avbrott: "Oh, Oh, Oh, Oh, O." TVC 15 ljuder genom tennishallen. Jublet fortsätter att växa, men Bowie gör inget avbrott. Han spelar vidare, intensivare och kraftfullare för varje låt. Tempot är enormt och vi står upp på läktaren och stampar fötterna i trägolvet i en blandning av lycka och extas. Låten som följer är "Stay".

Carlos Alomar ställer sig längst fram på scenen. Han spelar något riff på gitarren ensam. Sedan kommer trummorna in och basen till allt exploderar i ett vilt ljud av rytmer. Bowie dricker något, lutar sig mot en förstärkare. Det blixtrar till i hans ögon. Han rusar ut på scenen greppar mikrofonen och sjunger med fulla lungor: ".Stay, that´s what I ment to say. couse you can never really tell when somebody want´s something too."

De tre första låtarna är från då nya skivan "Station to Station". När den kom bröt den mot de flesta rockskivor jag hört. Låtarna har långa instrumentala stycken. Bowie hade ett nytt röstläge mot tidigare skivor. Han använde rösten som ett instrument, genom att höja och sänke den om vartannat. När skivan kom, tyckte jag inte om den. Den var svårtillgänglig, inte rockig. Med åren har den bara vuxit. "Wild is the Wind" är en av de vackraste låtar Bowie spelat in. Texten är oemotståndlig, trots att någon annan än Bowie skrev den: "With your kiss my life begins. Like a leaf clings to a three, o my darling, please cling to me."

Sedan spelar Bowie de gamla låtarna vi väntat på, utom två "Rock´n roll Suicide" och "Ziggy Stardust". Efter konserten var jag totalt utmattad efter all dans, musik, magsmärtor och av att äntligen få se min idol. Sten och jag åker tunnelbana mot Bromma igen under total tystnad. Vi behöver inte prata. När jag sedan ligger i min säng kan jag inte somna. Konserten spelas upp för mig på näthinnorna om och om igen. I mina öron ljuder musiken fortfarande starkt.

Fortsättning följer i Bowie. Del 2

Källa: In his own words, Bowie.
Sångtexter: Citerade från följande skivor: Station to Station, Pin Ups, Ziggy Stardust, Aladin Sane, David Live, Lodger, Let´s Dance. Publiceras med tillstånd av EMI Music Publishing/Air music Scandinavia.

Av Thomas Eriksson 22 apr 2001 10:16