Technohippie eller samtidsschaman?

Våra präktiga myndigheter har som bekant av ädel omsorg om sina mindre visa medborgare tillsatt en särskild "ravekommission" med uppdrag att spåra upp och omintetgöra alla försök till suspekt dansverksamhet. Man tycks till och med ha lyckats förmå radiostationerna att bojkotta technomusikens sirensång - för vem vet; måhända är det ljudvågorna i sig som alstrar drogmissbruk?

Och bilden av raves som nån slags knarkdistributiv partajorganisation för samvetslösa kriminella ifrågasätts inte gärna högt. Föreställ er Gudrun Schyman IDAG försöka inhösta imagepoäng hos unga potentiella väljare genom att offentligt dansa sig snurrig på "ett sånt där drogdisco". Knappast va?

Raves har helt enkelt blivit en tabubelagd kulturform. I Sverige vill säga. Utomlands utgör technofesterna för hundratusentals vanliga "hederliga skattebetalare" en ytterst levande del av Europas moderna kultur- & nöjesliv. Faktum är att i Spanien, Frankrike, Tyskland, Grekland & Italien rejvas det loss som aldrig förr. Skrämselbilden ovan torde med andra ord näppeligen vara fullt adekvat, för att uttrycka saken diplomatiskt.

Frågan som inställde sig i mitt rocknroll-impregnerade huvud var mycket enkel: varför? Jag menar, att identitetssökande tonåringar kan finna nöje i technomusikens syntetiska värld är måhända inte så märkligt kombinationen pubertet - usel musiksmak har väl hunnit bli något av en västerländsk tradition, men vad får vuxna, till synes fullt friska, människor att frivilligt utsätta sig för ravepartyts monotona dunkande & stroboskopiskt blinkande vansinne? För att utröna detta mysterium beslöt jag lägga min egen musiksmak på hyllan och ackompanjera en technofrälst bekant till Trance Body Express - en av Paris hetaste raveklubbar - för att själv uppleva det dubiöst beryktade ravefolkets nattliga ritualer. Man skall ju lära känna fienden sägs det.

Technodjävulens håla visade sig bestå av en läckert omdesignad gammal fabriksbyggnad, storstadsromantiskt belägen vid högra stranden av Seine. I entréögonblicket tror man sig nästan ha klivit in i nån psykedelisk uppföljningsfilm till Jean-Jacques Beneix Diva; de kulissartade, till synes övergivna, lagerlokalerna döljer bakom väggarna imponerande spatiösa salar, fyllda av månghundratals festivalklädda människor; rök; färgsprakande ljusspel & överallt genomträngande technotoner. Nere på dansgolvet är volymen så hög att ljudvågorna tränger in i kroppen och fortplantar sig vidare till inälvorna - ja, till och med ryggraden vibrerar hjälplöst i takt med basgångarna. Sällan eller aldrig har uttrycket "if you cant beat them - join them!" varit mer relevant; där nere har man helt enkelt inget annat val än att dansa. Och dansas, det görs det sannerligen; svetten porlar längs med väggarna.

Själva väljer vi emellertid att mjukstarta genom att installera oss vid baren på översta våningen. Som alla goda boxare vet gör man klokast i att först studera sina kontrahenter innan man ger sig in i närkontakt. Vi hinner dock inte mer än nätt & jämt provsmaka våra pastis innan Thierry min bekant plötsligt ger till ett belåtet glädjetjut vid åsynen av en typ som i mina ögon ser ut att vara en vilsekommen snowboardslirare.

- Det är Yoya, viskar han, ... smått legendarisk raveguru... det var han som drog igång det här stället. Vänta.
- Yoya! Salut! Hey, viens voir un ami de moi.

Jaha; där rök alltså min distanstaktik. Efter avklarade hälsningsritualer prövar jag därför istället med en direktattack på vår musikaliskt förtappade vän:
- Schysst stämning här, men du, ärligt talat, hur fan står folk egentligen ut med å hoppa runt timme ut å timme in till det här brölet?

- Hahaha. "brölet"... ja, ja, du är oskuld förstår jag.? Han ler och utväxlar konspiratoriska blickar med Thierry.
- Oskuld??
- Första gången du är på ett rave... non?
Fan. Den offensiven kom snabbt av sig. Jag tillstår nickande.

- Okej. Raves. handlar om trance, säger han med värme i rösten. Jag kan kanske förstå om du & en del andra tycker att det låter för jävligt, men techno är inte gjord för att avnjutas hemma i fåtöljen. Den är explicit gjord för att dansa till; de maniska rytmerna i musik, ljus & rörelse ska tillsammans dunka dig in i en trance-artad extas - ett annorlunda medvetandetillstånd!

- Mjaha, ja... men varför måste musiken vara så förbannat monoton? Jag menar, jag gillar också att dansa, men fyra-fem timmar till samma tjatiga rytmer...
Det överseende leendet sprider sig åter över hans anlete.
- Trancens medium har alltid varit repetitiv. Se på de indianska schamanernas tamburiner & skallror, buddhisternas reciterande av mantror, de afrikanska stamfolkens rituella danser... överallt handlar det om att via en överstimulering av repetitiva ljudklanger & dansrörelser trycka tillbaka dina tankar, få tyst på det mentala bruset och träda in i tomheten.
- Mmm. zenbuddhisternas "icke-göra"?
- Precis!
- Fast. är det inte aningen schizofrent att försöka nå stillhet via intensiv aktivitet?
- Hehe. jo, kanske det, medger han och slår ut med armarna, men faktum är ju det fungerar! Det är som om hjärnan efter ett envist bombardemang av monotona sinnesintryck plötsligt sätter sig i strejk och pang! så är extasen där. Vid paroxysmen upphör jag-medvetandet totalt, allt som finns är... musiken, ljuset, kropparna, rörelsen... och en... oerhörd klarsyn, en slags satori; en upplevelse av tankebefriad, kosmisk insikt om människans natur; man förstår att DETTA ÄR LIVETS MENING!

Vi brister bägge ut i gapskratt, men Yoya fångar mig snabbt med blicken och fortsätter:
- Det låter kanske snurrigt, men vi som sysslar mycket med raves känner bakom det triviala festandet en ny slags livsfilosofi växa fram. Raven fungerar som en sorts magisk ritual som genererar en ny förståelse, nya värderingar som sätter människans medvetande i fokus.
- Hur då?
- Ja, människor som tidigare präglats av prestigejakt och löpt i samhällets ekorrhjul, förändras när de upplevt extasen, känt den totala frihetskänslan, och börjar se på tillvaron ur en annan synvinkel. Dom lyfter. Jag brukar säga att de upptäckt fjärilsmänniskan inom sig.

Där ser man; raves är minsann inte bara dans & lek, det är filosofi också. Och psykologi. Jomän, tunga grejer. Men... låter det inte misstänkt likt hippierörelsens flummeri? Drop out & tune in?

- Nej, nej, nej, protesterar Yoya. Helt fel! När jag talar om att lära känna sin fjärilsnatur är det inte fråga om att tända på och sväva bort på ett moln av drömmar. Tvärtom; technotrancen ger dig ökad energi och maximal närvaro. Vad jag menar är att. när man inte störs av det mentala bruset så ser man plötsligt saker & ting mycket klarare, behovet av de sociala konstruktionerna försvinner. Du inser att du är fri att göra vad du vill och att det bästa du kan göra är att likt en fjäril sprida glädje, varhelst du fladdrar förbi...

Onekligen en vacker tanke, men när nu fladdrandet ändå är på tapeten kan jag förstås inte låta bli att fråga honom om det inte trots allt är sant att många av klubbkidsen flummar runt på LSD och ecstasy?
- Nja. så förskräckligt många är det nog inte, men visst, det finns en del ravers som tror att ecstasy är en genväg. I själva verket är det ett mycket dåligt substitut; istället för att uppleva autentisk delaktighet i en kollektiv andningsrytm lallar den drogpåverkade omkring ensam, instängd i sitt artificiella rus. Droger är tveklöst stjälpmedel - inte hjälpmedel, konstaterar han aningen klämkäckt och tömmer, som för att illustrera sitt påstående, ett halvfyllt glas energidryck cul sec.

Nej, Yoya verkar sannerligen inte vara nån knarkande technohippie. Hans attityd låter förstå att hans fester är ämnade att fungera som dionysiska, heliga ritualer som med technotrancens vågbränningar sköljer bort tankarnas förvirring och frigör en vackrare människa.

Ett betagande exemplar på sistnämnda, en flicka som tålmodigt stått bredvid och lyssnat, orkar inte vänta längre utan tar resolut Yoya under armen och drar iväg med honom. Synd, tänker jag, jag hade gärna språkat vidare en stund till. Men så är det; möten i det parisiska nattvimlet upphör oftast lika plötsligt som de inleds. Skitsamma förresten - tidpunkten att lämna teori för praktik var ändå kommen; Thierry & jag glider ner till källarsalen för att ansluta oss till skaran av storstadsschamaner och dansa oss till extas i den svettiga Parisnattens mäktigt färgskimrande ljudtäcke. Ta mej tusan om det inte rentav börjar låta rätt skapligt...

Av Alexander Hansson 17 apr 2001 09:37