En neongiraffs livsuppgift

Och den bittra giraffen tog ett steg åt vänster, där fanns ketchupskogen och han drog efter andan. Den var så vacker. Så mycket vackrare än han någonsin kunnat föreställa sig.

På sin skärm såg Argold giraffen försiktig kliva upp på stigen och trava in bland tomatlöven. Aldrig kunde han ha föreställt sig att förlusten skulle kännas så svår. Han slog näven i väggen gång på gång på gång. Eftersom hans hustru så lämpligt valt glassplittermodellen till tapeter förra seklet så var han snart täckt av blod och kände sig bättre. Han viftade med sin svans och taket ramlade omkull, reste på sig och borstade bort gruset från öronen. Giraffen kliade sig på halsen och tog en kopp kaffe. Det började bli mörkt och stjärnorna gick precis på vid Rådmansgatan. De muttrade över förseningarna vid Kungsträdgården där biffarna låg i blodiga högar och grät efter sina mammor. Ingen hörde deras gråt, endast giraffens superba öron uppfattade ett svagt eko av smärta.

Solen försvann slutgiltigt bakom betongblocken som utgjorde gränsen mot haven och giraffen drog på sig sin neongula raggiga jacka. Han huttrade lite men hade ju hiphopmössan som bevarade 65 procent av hans kroppsvärme i en liten kartong som ibland skeppades iväg till Malmö. Han gick och gick och gick tills han kom fram till den mörklila krukväxten. Knack. Nudeldjuret öppnade och bugade sig djupt.

Argold jämrade sig tyst framför sin skärm. När skulle detta sluta egentligen. Det pep till borta vid brasan, det var smskatten som var hungrig. Nudeldjuret tog fram grillkryddan och lät den singla över smskatten som spann mjukt. "Men kom in och sätt dig kära vän", sa Nudeldjuret och giraffen satte sig i den stora mjuka tommelillafotöljen vid brasan. De drack kaffe och samtalade långt in på natten. SMSkatten hade somnat för länge sedan när de bröt upp. De tog varsitt knyte med bröd och ost och marmelad och gurka och hallonsaft och filmjölk och lingonsylt och camembert och delikatessallad och sojakorv och begav sig. SMSkatten vinkade åt dem med en näsduk och grät i sitt förkläde. Skulle hon någonsin få se sin husse igen?

Giraffen och nudeldjurets silhuetter i den bleka gryningen var smärtsamt bekanta för Argold som knappt kunde andas.
Han fnattade runt i hela komplexet och letade efter sin fällstol för han kände att satte han sig inte på taket och sög åt sig gryningsolen så skulle hans hjärta brista.

Långt bort i en annan sfär av likgiltighet låg den sista levande biffen och drog sina sista darrande andetag. Alla hans vänner var döda. Han visste att hans tid var nära, han såg redan den stora WAPmästaren närma sig med tunga steg och släpande man. Han höll tomaten till sitt hjärta och drog ett litet andetag. Ingen biff är hel utan sin bifftomat tänkte han och var glad över att de fick dö tillsammans. WAPmästaren tog honom i sina armar och klev på tåget mot Akalla.

Av Kee Leong 11 apr 2001 12:04