Räcker det inte snart?

Jag har alltid - på ett eller annat sätt - försvarat så kallad manifakturerad pop, alltså band eller artister som skapats likt en produkt, med en bifogad detaljerad säljplan som innefattar alltifrån artistens personlighet till själva musiken. Med mantrat"en bra låt är en bra låt är en bra låt" kändes det okej att gilla Britney, Backstreet Boys och NSync. För låtarna är i grunden bra, de är "well-crafted" och melodierna ligger där de ska, som hos The Supremes, ungefär. Det är tidlös kommersiell pop, i den gamla skolan, och allt det där ni hört en miljon gånger förut. Dessutom är det alltid roligt att retas med puritaner av alla sorter genom att till exempel hävda att Mariah Carey är punk, eller att Cheiron just nu betyder mer än Motown och så vidare. Fånigt men roligt.

Men fan, räcker det inte nu?

Jag börjar må mer och mer illa varje gång jag går in på stora skivaffären i Stockholms city. Jag vill inte se en äcklig singellista full av flickor som kräkts upp allt de någonsin ätit, fula killar som stönar larviga saker över standardiserade Max Martin-plagiat. Det var kul ett tag men det är bra så här, tack.

14-åriga rapstjärnan Lil Bow Wow har just nu en hit med "Bow wow Thats my name". Han är uppenbart begåvad. Och lika uppenbart en så kallad produkt. Han skriver inga egna rim, texterna är banalt och larvigt skryt om pengar och brudar. Men jag gillar det, för det svänger. Ändå kan jag inte lyssna på det, för jag berörs inte.

Billy Corgan, före detta sångare i numera nedlagda Smashing Pumpkins, sade en gång att kommersiell pop kunde vara "fun, exciting and sexy" men aldrig komma i närheten av "riktig" musik. Han hävdade även att orsaken till att Smashing Pumpkins lade av var just på grund av Britney och hennes kolleger, "Theres no room for us", sade Billy och drog täcket över huvudet.

Man kan säga vad man vill om diskussionen "äkta" mot "oäkta", gitarrpop mot tonårspop. Ofta är det en trist debatt som förs. Självklart är viss musik mer "äkta" än annan. Men det beror inte på hur den låter, utan snarare i vilket syfte den görs. Och fortfarande bör all form av elitistiskt tänkande om vad som är "äkta" eller ej stoppas upp någonstans, för segare än så kan en debatt inte bli. Berör något, så berör det. En bra låt är, som sagt, en bra jävla låt. 98 Degrees är inte nödvändigtvis mindre "äkta" än Gorillaz.

Men ändå, räcker det inte snart?

Kanske var det dokusåpan Popstars som fick den berömda bägaren att rinna över. Inte så mycket den svenska versionen som vad jag hört om det brittiska Popstars-bandet Hearsay. Svenska Popstars, kallat Excellence, första singel spelas alltid på radion på Ica, och kommer säkert att bli en hit, något annat vore konstigt. Dock har inte tv-serien direkt slagit ner som någon bomb i Sverige. Alla har "väl sett lite då och då" men jag vet ingen som följer varje avsnitt. Annat är det i Storbritannien. Hearsays debutsingel har slagit rekord, hela albumet ligger parkerat på förstaplatsen och britterna tycks galna. I vad? Ett tv-band.

Jag tycker att det är sorgligt.

Jag blir ledsen över att Holes sjukt underskattade skiva "Celebrity Skin" inte sålde mer än den gjorde, att Elliott Smith och Bright Eyes inte är större än de är, att artister som Aimee Mann och Ron Sexsmith på grund av ett skivbolags kommersiella intressen har svårt att ge ut sin musik, att artister som Mary J Blige, Sleater-Kinney eller Dead Prez inte säljer mer skivor än de gör i Sverige.

Jag blir personligt förolämpad över att artister som Kinnda får ta min tid i anspråk, att jag inte kan välja att INTE höra Atomic Kitten - eller ens känna till att de finns. Jag vill inte se Fred Durst i Limp Bizkit på tv, sjungandes "You dont give a fuck about me and my generation". Artister som gärna utmålar sig själv som språkrör för en generation ska man se upp med, deras motiv blir på något sätt väldigt tydliga vid ett sådant statement.

Jag vill inte ha någon elitistisk syn på vad som är "god" konst, jag vill inte att Britney och hennes kompisar ska försvinna. Cheiron-pop är roligt och har en funktion, helt klart. Jag vill bara att fler ska mena lite mer allvar med vad de gör, att fler ska BRINNA och skapa något därefter. Sagan om Spice Girls är väl en gång för alla över, men kvar finns skräp så det räcker.

Av Jon Lax 09 apr 2001 13:49