Är Ny Demokrati tillbaka?

De kosovoalbaner vars öde låg i socialförsäkringsutskottets händer är på väg att skickas hem. Jag tycker det är tråkigt att jag inte lyckades övertyga fler av mina partikamrater att gå på min linje, det vill säga att stödja ett initiativ som skulle kunna ge dessa människor en fortsatt fristad i Sverige. Jag tycker att det är beklämmande att regeringen har anammat en flyktingpolitik som är en kopia på den som Ny Demokrati drev på sin tid. Det är också beklagligt att denna politik stöds av alltför många i mitt eget parti.

Det är sant att många kosovoalbaner som haft tillfälligt uppehållstillstånd i olika länder är på väg hem. Kosovo är under återuppbyggnad. Det sjuder av aktivitet, sade radions utsände i ett referat i morse, och jag hoppas naturligtvis att arbetet med att skapa trygghet och utveckling i Kosovo lyckas.

Samtidigt är det knappast en sörgårdsidyll som dessa människor tvingas återvända till. I gränstrakterna mellan Kosovo och Makedonien har det flammat upp strider, tusentals har flytt. Och även om det värsta är över, så lär oss de senaste tio åren att situationen på Balkan är mycket instabil.

I själva Kosovo hör våld, hot och övergrepp till vardagen. De olika etniska grupperna är tyvärr alltför benägna att förtrycka varandra, därhelst de har möjlighet. Att läsa rapporter, exempelvis från UNHCR, är en skrämmande upplevelse. Så här skriver de bland annat i en nyligen publicerad rapport:

"However, from late 2000 onwards, starting more or less in the period immediately after the municipal elections, the pattern of violence has changed. There has been an overall deterioration in the security situation and all minority groups to one degree or another have borne the brunt of this. The number of incidents directed at minority groups appears to be on the increase and judging by the events of February 2001 in particular, the attacks are more highly organised, co-ordinated and carefully targeted than was previously the case."

Detta talar sitt tydliga språk. För min del stärks jag i övertygelsen att dessa människor, i många fall märkta av krig och förföljelse, bör få möjlighet att få sina tillfälliga uppehållstillstånd förlängda.

Men det gäller inte bara kosovoalbaner. Det gäller många som sökt sig till Sverige för att komma undan förföljelse och förtryck. Tyvärr har den verklighet enskilda individer och familjer mött varit en annan än de hoppats på. De har mötts av nedslitna flyktingförläggningar där desillusionerade människor fått tillbringa åratal av ångestfylld väntan, medan deras ärenden behandlas i en stor och svårbegriplig apparat. Hindrade att försörja sig själva, då de inte beviljas arbetstillstånd och efter första beslutet om avvisning inte ens tillåtna att delta i svenskundervisning, har de blivit alltmer isolerade och tröstlösa. I vissa fall måste de leva under hot och trakasserier från rasister. Till råga på allt utsätts vissa asylsökande för rent absurda situationer, som senast, då en asylsökande lurats till Migrationsverket under förespeglingen om en praktikplats. I stället väntade polisen på mannen som med ferm express förpassades ut ur landet. Har handläggarna på Migrationsverket tappat alla begrepp om respekt för sina medmänniskor och deras rätt till en grundläggande rättstrygghet?

Den praxis som tillämpas angående så kallade humanitära skäl i flyktinglagstiftningen är allt annat än humanitär. En anpassning till vad vi vanliga dödliga menar med det begreppet är nödvändig. Jag hoppas att de som med en dåres envishet försvarar den rådande ordningen snarast kommer till insikt om detta. Tills dess får de finna sig i att stå i skamvrån.

Av Göran Lindblad 06 apr 2001 17:39