När doku-såporna blev doku-sopor

Jag har alltid varit en förespråkare för hederlig skit-tv. Den fyller en mycket viktig funktion för oss vanliga människor. Aschbergs alkoholistshow och Alsings socialdarwinistiska jippo är högklassig underhållning som får folk att känna sig lyckade i jämförelse med stackarna i programmen.

Redaktionerna lyckas alltid få fram stereotypa människovarelser. Allt efter rollbesättningslistan som cirkulerar runt bland våra högkvalitativa såpkanaler sopkanaler. En tönt, en tuffing, en snygg tjej med stora bröst, en dilettant, ett bortskämt rikemansbarn och en konstnärlig arbetsmyra som har haft en jobbig uppväxt. Dokusåporna skildrar vanliga människors liv. TV3:s programchef bedyrade i självaste SVT Barens goda intentioner och dess samhällsnytta, något jag tyckte var mycket underhållande.

Som jag sade inledningsvis så har jag fram tills nu varit slav under doku-piskan och hängivet följt med allt som erbjudits. Det har varit en utmaning att hinna zappa mellan kanalerna för att kunna se allt. Men nu är jag förvirrad. Jag vet inte hur jag skall klassificera TV3:s nyheter längre, är de en såpa eller är de seriösa.

Inte heller vet jag om man kan ta femmans "Fråga Olle" på allvar. Doktor Olle fick senast svara på den mycket initierade frågan om huruvida man skall stoppa in pungen vid samlag, en klassisk "råttan i pizzan"-historia. Efter det att tonårsidolen Joakim Hillson hade fått ge sin insiktsfulla analys kring spörsmålet svarade Olle att det beror på hur stora pungkulor man har eller hur slapp kvinnan i fråga är. Tack Olle.

För att inte tala om det supersexistiska kvinnomagasinet "Silikon" som måste vara ironins monumentala seger över den seriösa feminismen. Eller är Jean Pierre Bardas tragiska "gör om mig till en lycklig och älskad tjej-inslag" och tjeffmaffians raggningskola på Finlandsfärjan ett försök att hjälpa människor. Jag tänker inte ens beröra varför i helvete man har döpt programmet till "bröstimplantat". Men det är klart man kanske hade silikonets tätande och sega karaktär i minnet när man döpte programmet. Då framstår namnet mindre förvirrande för en sak är säker. Den patriarkala strukturen har aldrig varit så rigid, seg och tät som den är i våra folkkära TV-program.

Inte blir man mindre förvirrad när doku-soporna börjar återanvändas. Robinson-Robban dyker upp i alla sammanhang, i alla soffor och i alla paneler fenomenet är välkänt och skapades av de rabiata bröderna Birro på 90-talet, om än i Aschbergs regi. Jag har tappat räkningen på hur många gånger Meral har dykt upp och försvunnit. Big Brother Angelica dyker upp som jourhavande bästis i den vedervärdiga såp-travestin "Radio". Fyllebulten Markus från "Villa Medusa" dyker upp på de flesta direktsända efterfester. Tillsammans med sin arvtagare, den alltid lika charmerande och retoriskt begåvade Godzilla, trycker de unisont sina kukar på allehanda ting för att sedan bli intervjuade av Robban Aschberg om hur man gör.

- Du trycker alltså ollonet på en tallrik?
- Ja, just det.

Jag brukar tänka på att Aschberg har fått Stora Journalistpriset, det tycker jag är mycket underhållande.

Nu är det ju faktiskt så att programmen slår alla rekord. Aldrig förr har vi älskat förnedring lika mycket som nu det skulle väl vara de offentliga avrättningarna på 1600-talet, men de skulle ju ha ett avskräckande syfte inte ett tilltalande. Man ser repriser av avsnitt man såg för två timmar sedan. Man röstar på människor man hatar. Man gläds åt de djävla veklingar som bryter ihop.

Folk runkar under täcken och knullar i fyllan, 6.20 minuter live porr på prime time. Vi älskar det. Det har gått så långt att vår älskade centralstyrda statstelevision känner sig manade att hänga på i den nya tidens TV-underhållning.

Man har därför gjort några mindre lyckade förändringar. Ännu har vi inte sett någon doku-sopa à la Aschberg och Alsing i SVT, men det är bara en tidsfråga. Snart kommer väl Ingvar Oldsberg att leda såpan "Ur Spår" och alldelens säkert får vi se Bengt Magnusson i TV 4:s doku-satsning "Vem vill bli förnedrad".

Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot detta. Doku-sopor berör, de lockar till argsinta inlägg, etiska diskussioner och ren och skär lycka. Begreppet förnedrings-TV är tudelat, det är inte bara deltagarna som förnedrar sig det är också du och jag, vi som inte har några vettiga liv, som förnedras när vi låter oss förföras av doku-sopornas unkna doft.

Av Magnus Jonsson 05 apr 2001 15:13