Fågeldrömmar

I bakgrunden hörs nattpersonalens illasinnade prat.
I nattens mörker är hon död.
Själen svävar runt i rummet. Bosätter sig bland fåglarna i gardinen.
Den svarta fågeln vill bli vit.

På dagen får hon mediciner för av personalen.
På natten är hon fri från deras vakande ögon. Hon kan sova. Vara vaken. Hon bestämmer själv.

Vill inte att hennes själ för alltid ska fastna bland gardinens svarta fåglar. Förlorade själar.

Flickan både längtar efter och fruktar natten. Hon känner sig lugn inför att bli en fågel. Hon vill flyga bort, bort. Värma sig i solljuset. Flyga högre och högre. Längre bort från jordelivet och de som plågar henne. Ut i universum, ut i en annan dimension.

Kan demoner förfölja fåglar som de förföljer flickan?
Vill sväva.
Vill bli fri.
Vill dö.

Långt ute i universums oändlighet flyger en liten fågel. Bort, bort.
Dess små vingar flaxar förtvivlat. Den kan inte sväva på goda eller onda känslor. Andarna jagar. Hon vill inte bli som dem. En olycklig fågel ande som flyger utan sina vingars kraft. Vill inte få kraft av bitterhet och hat.

Onda andar trakasserar förlorade själar, när de ger upp bli de själva till onda andar. En cirkel som bara kan brytas av fågeln som flyr förtvivlat. Vill nå den vita planeten, längst bort i universums utkant, eller början, där vingarna bleks. Och fågeln får kraft att fortsätta ut i ändligheten, fri från demoner. Den svarta fågeln har fått ro.

Av Linnea Forsberg 05 apr 2001 11:20