Paul McCartney och jag

I början av 60-talet passerade "stjärnorna" varandra i skyttetrafik genom entrédörrarna på Grand Hotel i Göteborg. Detta var min arbetsplats i cirka 14 års tid och jag fick möta, bland andra, Jakob Wallenberg den äldre, skeppsredaren Onassis, Pelé, Ingmar "Ingo" Johansson, Abba.

Och en sen eftermiddag kom fyra söta, okända killar från England. Jag hade sena passet i receptionen när de kom in i sällskap av en äldre man. De var propert klädda i kavaj, skjorta och slips. De skrev in sig i liggaren: Paul McCartney, John Lennon, George Harrisson och Ringo Starr. De var ´"the Beatles" som just hade gjort karriär i England och för första gången skulle göra ett TV-framträdande i Göteborg.

De var stökiga och bråkade med varandra, allt för att impa på mig som var enda tjejen bakom disken. De var korta till växten, förutom John Lennon som var betydligt längre och såg äldre ut än de andra.

När de senare kommer tillbaka från studioframträdandet blev det svårt för dom att få med sig Paul upp på rummet.
"Hello", säger Paul och hänger över receptionsdisken på armbågarna disken var hög och han kortväxt han ler så charmigt som han förmår och kompisarna fnissar förtjust bakom.

Han var väldigt snacksalig och eftersom jag hade mycket att göra lyssnade jag bara med halvt öra, svarade "yes" eller "no", och på vad jag svarade, visste jag stundtals inte. De andra avlägsnade sig, och för mig var det dags för en liten fikarast, i rummet bakom receptionen. Paul följde med som en liten svans.

Här hade jag verkligen fått en ung beundrare, han var cirka 20 år och jag 4-5 år äldre. Vi satt ner och fikade ihop i en kvart, och jag upptäckte vilken sympatisk kille han var. Han hade inte svårt för att skratta. Han hade ett barnsligt runt ansikte med pigga bruna ögon, liten näsa och en lugg som han ideligen med ett ryck försökte få bort från ögonen.

Han berättade att han kom från Liverpool, vilka instrumenten var och en i bandet spelade och att det var mest han som sjöng. Han insisterade på, att jag skulle komma till London och höra dom spela, vi skulle ha kul värre i stan. Det tvivlar jag inte på, för han verkade vara ett energiknippe som hade svårt att sitta stilla på stolen, medan vi pratade.

Två timmar hade gått inpå kvällen och deras manager kom ner och hämtade honom. Pust, nu var det arbetsro. Nästa morgon skulle de resa vidare och modig som han var med tre kompisar bakom som retades lämnade han mig en lapp med sitt namn och telefonnummer. Jag kom ihåg att namnet var skrivet med stora bokstäver, kanske för att jag inte skulle glömma.

Men det gjorde jag, lappen kom bort, och jag tänkte inte mer på detta, förrän man varje dag kunde läsa om deras kometkarriär. Överallt gick det omkring Beatleskopior med långt hår, och deras musik spelades överallt. Inte kunde man ana att dessa killar skulle bli kult och få ta emot imperieordens silvermedalj av drottning Elisabeth.

På den tiden var vi unga uppdelade i två zoner. Antingen var man Beatlesfan eller så var det Rolling Stones som gällde. Jag föredrog att lyssna till de sistnämnda, trots den gullige Paul. Vem kunde på den tiden motstå Mick Jagger med sitt ös och sin fräcka stil?

Detta var bara en, av många små episoder, under mina år på
hotellet. Visserligen skulle mina historier kunna rymma en hel bok om kända människor som jag mötte under åren där, men nej, jag avstår med anledning av respekt för människors integritet. Så kallat "kändisskap" har aldrig imponerat på mig, och även som ung kunde jag aldrig förstå den hysteri som människor skapade runt kända personer och värre är det i dag. Det bästa är att skaffa en egen identitet ,för kändisar är ju trots allt, inte så mycket annorlunda än vi vanliga gräsrötter.

Av Berit Jadbro 04 apr 2001 12:01