Liftaren

Vi var ute i god tid och satt och småpratade om ett jobb vi just levererat. Edvard var så stilig i frack. Själv fick jag bara nätt och jämnt plats i långklänningen.

Egentligen gillar jag inte sådana stora tillställningar. Däremot satt jag och njöt av de vackra höstfärgerna längs vägen. Vi hade bestämt oss för att undvika motorvägen eftersom vi hade så gott om tid. Plötsligt fick vi syn på en liftare vid vägkanten.

- Ett sådant märkligt ställe att stå och lifta. Här är ju ingen trafik. Att han bara vågar, förresten. Nu för tiden är det ju så mycket våld, sa jag.

- Ja, inte ska då vi ta upp honom och bli rånade, svarade Edvard och jag höll med.

När vi körde förbi tittade vi ändå lite närmare på honom båda två. Det var en ung kille. Långhårig och skäggig - och barfota fastän det var höst. Men han såg så snäll ut att Edvard trots allt stannade och backade tillbaka. Jag kunde ha protesterat, men det kändes plötsligt helt självklart att plocka upp honom.

- Ska du till Landskrona, undrade Edvard.

- Tack, det går bra, nickade han vänligt till svar och jag klev ur för att han skulle kunna komma in i baksätet.

De närmaste 10 - 15 minuterna satt vi tysta som man ofta gör när någon obekant kommer och avbryter samtalet. Jag funderade just på vad som fått oss att stanna och plocka upp en liftare när mina funderingar avbröts av hans röst från baksätet:

- Känner ni Jesus?

Edvard och jag sneglade på varandra. Vad var nu detta? Hade vi plockat upp en religiös knäppgök? Lite illa till mods svarade jag:

- Ja, det gör vi.

- Det var bra, för Jesus det är jag, svarade killen klart och tydligt.

Jag rös till och fick gåshud på armarna. När jag vände mig om fanns det ingen i baksätet!

- Stanna, han är väck, skrek jag till Edvard som tvärnitade.

- Vad i helvete är det frågan om, morrade han. Som vanligt gjorde osäkerheten honom aggressiv.

Vi till och med steg ur bilen och såg oss omkring. Men vi var mitt på slätten och stubbåkrarna lyste kala på båda sidor om vägen. Det var inte mycket mer att göra än att köra vidare.

Strax efter kom vi fram till ett litet samhälle där det fanns en kiosk.

- Jag behöver en cigg, sa Edvard bestämt fastän han nyligen hade slutat röka.

Eftersom jag också försökte skaka av mig känslan av obehag, följde jag med till kiosken.

Expediten var en pratglad, äldre man som berättade att han jobbade istället för sitt barnbarn för att grabben hade åkt till Malmö med sin flickvän. Eftersom han var så trevlig, stod vi plötsligt där och berättade hela historien.

- Lustigt, sa gubben fundersamt. Ni är den tionde familjen idag som kommer och berättar samma sak.

Edvard och jag tittade på varandra och rös.

Av Birgitta Sjöholm 02 apr 2001 15:40